Fuck Putin

Kritik av den falska toleransen

Igår natt hade jag lite svårt att sova, så jag passade på att utforma en politisk teori, som jag tänkte dela med mig av. Jag kallar det för tesen om den falska toleransen (delvis inspirerat av Herbert Marcuses begrepp "repressiv tolerans").
Den borgerligt liberala demokratin bygger mycket av sina legitimitetsanspråk på vad jag betecknar "toleransprincipen": Avvikande och kritiska åsikter ska få höras de med, dissidenter ska accepteras och de minoriteter som inte passar in i den givna politiska ordningen ska åtnjuta samma respekt och rättigheter som alla andra. I själva verket skulle man kunna sträcka sig så långt som att hävda att toleransen är den borgerliga demokratins mest fundamentala grundsats. Toleransen är frihetens moder.
Men vad händer när toleransens själva objekt upphör att existera? När de avvikande rösterna inlemmats i mittfåran? När de kritiska rösterna marginaliserats till den milda grad att de varken hörs eller syns längre? När hälften av dissidenterna bekvämt satt sig till ro i maktens korridorer, och den andra hälften av ren defaitism helt enkelt slutat bry sig? När de avvikande minoriteterna antingen ignoreras eller stämplas som kriminella? När allt subversivt, upproriskt, revolutionärt och omstörtande pulvriserats av maktens råa tyngd?
Kort sagt, vad händer med toleransen när den sociala och politiska pluralismen går förlorad? För det är precis det som kännetecknat den socio-politiska utvecklingen under de senaste decennierna. Det borgerligt-liberala samhället är det första historiska system som lyckats med konststycket att helt förinta allt motstånd, och alla motkrafter som utmanat dess dominans. Den har förmått upphäva både den hegelianska och materialistiska dialektiken; tesen saknar numera antites (tydligast uttryckt i Francis Fukuyamas teori om "historiens slut"). Men det som saknar balanserande motkrafter riskerar alltid att falla och gå under av sin egen tyngd, något som blir obehagligt tydligt i ljuset av dagens klimatkris.

*

Utan avvikelser att tolerera (dvs. utan toleransens primära objekt) blir toleransen per definition irrelevant. Tolerans utan något att tolerera blir inte mer än en tom dogm, ett evigt mantra utan varken substans eller mening. Tolerans utan objekt, utan pluralism, saknar ovillkorligen innehåll, därav begreppet falsk tolerans. Falsk tolerans innebär passiv i motsats till aktiv tolerans; tolerans som icke-praktik snarare än praktik.
När 1000 köpcentra säljer exakt samma saker, 100 tidningar skriver samma saker, och 10 politiska partier tycker exakt samma sak blir toleransen falsk och demokratin således inautentisk. Demokratin kan nämligen aldrig överleva utan kritiker, dvs. utan pluralism, och den industriella likriktning som kännetecknar det moderna samhället är pluralismens själva antites.
Vidare saknas hos den borgerliga toleransens apostlar en fundamental insikt, nämligen att vad som får tänkas inte är detsamma som vad som kan tänkas. Den borgerliga toleransen postulerar att allt får tänkas, men det relevanta är det som faktiskt kan tänkas inom den rådande maktordningens gränser, och där sätter den falska toleransen upp tydliga ramar. Det möjliga begränsas; det offentliga rummet blir ett stängt rum, som i princip tolererar avvikelser, men som i praktiken inskränker det demokratiska samtalet till en knappt hörbar viskning, och därmed kväser all väsentlig opposition.

NÄR DISSIDENTEN TYSTNAR DÖR DEMOKRATIN