Fuck Putin

Om att kriminalisera fattigdomen

Polisen i Malmö har nyligen beslutat att patrullera gatorna i Rosengård dygnet, och både Sverigedemokraterna och Moderaterna föreslår införande av utegångsförbud för ungdomar i Rosengård.

Logiken känns onekligen igen från historien. Att bemöta fattigdomen och dess uttryck med våld och repression är en metod lika gammal som klassamhället självt. Lyxen känns inte riktigt lika lyxig när den konfronteras med dess motsats. Det är helt enkelt inte lika kul att vara överklass när man måste handskas med massa argt, skabbigt och utblottat slödder på gatorna. Jag ska här inte gå in på hur synen på fattigdom har förändrats genom historien. (För den som är intresserad av det kan jag dock varmt rekommendera Bronislav Geremeks mästerverk "Den europeiska fattigdomens betydelse".)

Här har jag istället tänkt fokusera på ett av fattigdomens och klassamhällets specifika uttryck (eller kanske snarare konsekvenser), nämligen kriminalitet. Orsakssambandet mellan fattigdom / stora klassklyftor å ena sidan, och hög kriminalitet å den andra, är så allmänt vedertaget och självklart att det att det knappt ens behöver diskuteras. Strängare straff och fler fängelser har ingen effekt på brottsligheten, det är istället brottslighetens rötter som måste åtgärdas.
Stänger man in tusentals människor i stora ghetton - utan att ge dem möjlighet till vare sig utbildning, arbete eller ett socialt sammanhang överhuvudtaget - kommer de sociala oroligheterna mer eller mindre per automatik. Kort sagt, utesluter man vissa människor från samhället, och i praktiken tar ifrån dem deras medborgarskap, kan man inte förvänta sig att dessa människor förblir lojala samhällsmedborgare. I själva verket skulle man kunna betrakta förortskriminaliteten som ett socialt, men dock apolitiskt, uppror mot det såkallade "majoritetssamhällets" rasistsiska och förtryckande strukturer.

Inom kriminologin och sociologin har detta varit känt länge, och på 60- och 70-talet gjordes också ansatser runt om i världen att humanisera fångvården och istället angripa kriminalitetens orsaker. Genom aktiv socialpolitik, minskade klassklyftor och omfattande åtgärder mot sociala problem lyckades man i viss mån slå två flugor i en smäll: både den sociala misären och kriminaliteten kunde reduceras till ett relativt lågt pris.

Sedan dess har dock någonting hänt med kriminalpolitiken - Repressionen har återvänt: Nolltolerans! Fler poliser! Strängare straff! Rymningssäkra superfängelser! Dödligare vapen! I samband med de senaste decenniernas nyliberala offensiv - som slagit igenom på hart när samtliga samhällsplan - har också ett paradigmskifte åstadkommits i synen på kriminaliteten och dess orsaker.

Det finns, som jag ser det, två grundläggande orsaker till denna omsvängning.

För det första förutsätter paradigmskiftet en återgång till den klassiskt liberala, individualiserade människosynen, som jag redogjort för i tidigare inlägg. Så länge politiken sitter fast i denna tankemässigt trånga tvångströja kommer naiva individbaserade förklaringsmodeller att appliceras på i grunden sociala problem. Det är alltid en fråga om individens ansvar för sina handlingar, aldrig en fråga om samhällets ansvar för sina medborgare. Moralismen blir således en nödvändig konsekvens av den liberala samhällssyne: eftersom liberalen inte tror på några sociala, kulturella eller ekonomiska strukturer återstår bara moralismen som förklaring till samhällsproblemen.
Om det uppstår sprickor i det marknadsekonomiska samhällsbygget beror inte det på att huset är ett simpelt fuskbygge som saknar stabil grund. Nej, det beror på dess invånares dåliga karaktär, att de inte tar sitt moraliska ansvar och, så att säga, "lagar sprickorna".
Moralismen blir liberalismens auktoritära kärna.

Konsekvensen blir att brottslighet (och annat "osedligt beteende") alltid förklaras med individens tvivelaktiga karaktär, dvs. dennes personliga egenskaper, och då finns bara ett medel för att bekämpa denna brottslighet, nämligen paternalistisk repression. De förment brottsliga individerna måste förtryckas (utegångsförbud, fängelse), kontrolleras (övervakning, fler poliser), skrämmas (ökade polisiära våldsbefogenheter, hårdare straff) och tuktas (paternalistisk kriminalvård) till underkastelse.

För det andra är detta paradigmskifte inom kriminalpolitiken en oundviklig följd av de senaste decenniernas nyliberala offensiv, och den nedmontering av välfärdsstaten som följt i dess spår.
En hård, repressiv, attityd till kriminalitet är nyliberalismens sätt att hantera de destruktiva konsekvenser som den avreglerade marknaden (genom djupare fattigdom, ökad arbetslöshet, försämrat socialt skyddsnät etc.) med nödvändighet för med sig. Nyliberal politik innebär nämligen per automatik ökade klassklyftor och social förstörelse (t.ex. kriminalitet). Frågan är hur denna ska hanteras; ska orsakerna eller konsekvenserna åtgärdas? Den nyliberala diskursiva ordningen tillåter dock inte att orsakerna åtgärdas, det skulle ju innebära ideologiskt självmord. Alltså återstår bara repression och auktoritärt våld.

Alla människor får inte plats i den heliga marknadens socialdarwinistiska paradis, men för att medelklassen ska slippa känna obehaget av att se dessa människor i ögonen, stänger man in dem i ghetton och fängelser istället.

*

Då brottslighet i grunden har sina rötter i fattigdomen och det nya klassamhället innebär den repressiva kriminalpolitiken i förlängningen ett kriminaliserande av fattigdomen, och kriget mot kriminaliteten förvandlas till ett krig mot underklassen. Eller som Loic Wacquant kärnfullt beskriver det: "välfärdsstaten blir en fångvårdsstat."

Om någon är intresserad av vidare läsning på området kan jag varmt rekommendera Loic Wacquants "Fattigdomens fängelser". För ett historisk perspektiv på kriminalpolitiken är Michel Foucaluts klassiker "Övervakning och straff" ett måste. En läsvärd svensk bok på samma ämne är Mattias Hagbergs finfina "Släpp fångarna loss – Ett reportage om brott straff och trygghet".

Oj, helvete vad långt det här blev. Förlåt mig!