Fuck Putin

Om historiens ironi
Jag har tidigare hänvisat till Marx snillrika iakttagelse att historien alltid upprepar sig två gånger, första gången som tragedi, andra gången som fars. Och sannerligen har historien märklig tendens att återupprepa sig, och därtill låta ironin få sista ordet.
Historien är full av myter och berättelser om syndafloder, från Moseböckerna (syndafloden), till Gilgamesheposet och myten om Atlantis. Civilisationer som blivit för maktlystna, högmodiga och moraliskt depraverade går under, och dränks av de vredgade gudarna.
Känns scenariot igen? För första gången i världshistorien är vi just nu i färd med att rent fysiskt utplåna hela nationer (t.ex. Maldiverna). Dagens västerländska konsumtionssamhälle har drabbats av samma gamla högmod och dekadens, ignorerat naturens begränsningar, negligerat de grundvalar på vilka vi byggt vårt välstånd, och betalar följaktligen också priset i form av ett vredgat hav som uppslukar allt större landmassor.
Idag förverkligar vi den dystopi som grekerna bara kunde fantisera om. Vår civilisation, den förment mest upplysta av dem alla, är tydligen knappast klokare än forntidens sumerer. Historien har inte lärt oss någonting.

"Efter oss syndafloden", lär Madame den Pompadour ha sagt, strax innan Franska revolutionen dränkte den urspårade franska adeln i dess eget blod.
Förutsättningarna känns onekligen igen, vi får se vad historien har att bjuda på i framtiden. Måhända ännu en ironisk twist?