Bourgeoisien; varken diskret eller charmig
Jag tror faktiskt jag är någonting på spåret här. Bourgeoisien som klass betraktat har i sanning förfallit under 1900-talet.
Bourgeoisien hade klass en gång i tiden; man utgjorde ett sofistikerat, kultiverat avantgarde i den europeiska offentligheten. Man var den klass på vilken det klassiska bildningsidealet bars upp. Bourgeoisien var den europeiska kulturens stomme.
Hur mycket av det lever kvar idag? Hur många börsmäklare i London har läst Keats och Chaucer liksom? Hur många svenska direktörer kan redogöra för Goethe, eller varför inte Dagerman? Hur många i den svenska borgerligheten röker ens längre!?
Dagens borgerlighet består bara av en skock vulgära hedonister och högljudda karriärister. Man försöker, genom vindrickande och en och annan hänvisning till Platon, desperat måla upp en distingerad fasad, men bakom denna fasad döljer sig blott plumpa Ikeakök, byxdresser och gymkort. Bakom fasaden gömmer sig en flock enfaldiga joggare som på sin höjd kan läsa börskurserna i Dagens Industri. Och Fredrik Reinfeldt lyssnar på Da Buzz och tittar på Let’s Dance. Skulle någonsin Benjamin Disraeli sjunka så lågt?
För att inte tala om borgarungdomen! Förr duellerade borgargrabbarna, förr bar man upp ett ideal och en hederskodex. Förr läste man filosofi och tog livet av sig. Idag läser man på Handels, dricker skumpa och tror att man befinner sig i världens centrum. Att kalla borgarungdomen dekadent skulle vara berömmande.
Mammon har slutgiltigt korrumperat även sitt eget fundament, sin egen primära agent; borgarklassen, den klass på vars axlar kapitalismen vilar. Därmed har bourgeoisien också förlorat själva sitt existensberättigande i samhället. Om bourgeoisien inte kan vara kulturbärare, vad ska den då vara bra för?
La charm discret de la bourgeoisie? Icke! Bourgeoisien är varken diskret eller charmig längre.
.
Bourgeoisien måste väl ses som ett rent 1800-talsfenomen, ett fenomen och en samhällsklass som helt saknar motsvarighet i dagens klassamhälle - möjligtvis skulle det vara den finkulturkonsumerande medelklassen. Att jämföra bourgeoisien med dagens borgare (läs Stockholms överklass, där dem flesta finns) känns därmed ganska främmande. Jag menar, 1900-talets viktigaste verk, På Spaning efter den tid som flytt, är ett enda långt lustmord på den franska borgarklassen. Och Proust som person är också intressant i sammanhanget, hans sista 20 år som han levde i början 1900-talet satt han helt isolerad från en värld som blev alltmer främmande från 1800-talets fin de siècle-dekadens.
SvaraRaderaVarför skulle dagens stureplanare läsa Stig Dagerman? Det vill inte jag att de ska göra.
/g
Poängen med jämförelsen är just att gamla tiders borgerlighet i många avseenden skiljer sig från dagens, men att denna skillnad främst är av ondo.
SvaraRaderaJag menar att det för kulturen som institution är till förfång med en borgarklass (dvs. kulturens traditionella fundament) som visar ett allt mer öppet ointresse för kultur och bildning. Förvisso finns det fortfarande ett stort intresse för kultur i dagens medelklass, men denna "kulturvänster" är tämligen marginaliserad i jämförelse den samhällets egentliga elit, dvs. den ekonomiska eliten. Och att den ekonomiska eliten hyser ett sådant ohöljt kulturförakt tycker jag är problematiskt. När borgarklassens funktion reduceras till den strikt ekonomiska sfären, och dess roll som kulturbärare urholkas, blir den värdelös i mina ögon.
Nu kan ju borgarklassens tillbakadragande från kultursfären också tolkas i positiva termer, då kulturen kan bli mer socialt tillgänglig och mindre bunden av ett specifikt klassintresse. Men samtidigt minskar ju kulturens ekonomiska muskler och resurser avsevärt, och dessa ekonomiska resurser överförs till mer profitbringande (och minst lika politiserade) aktiviteter som mastodontfilmer, deckare och skitunderhållning. När borgerligheten överger kulturen får det till följd att kulturens och bildningens plats i offentligheten försvagas.
Men min huvudsakliga invändning är egentligen att dagens borgarklass är mer motbjudande i sina kulturella uttryck än dess föregångare. Det är liksom lättare att acceptera att en liten elit styr samhället om denna elit inte är uppenbart obildad, eller till och med korkad. Dagens borgerlighet är lättare att förakta, och det är svårare att acceptera deras exceptionellt gynnade position i samhället.
"Finkultur" tycker jag man ska undvika, det slangs alltfor flitigt med det. Manga ser nog Strindberg som finkultur idag, medan han var arabetarnas store man for hundra ar sen (tank det alternativa nobelpriset, nar Stockholms fattiga man och kvinnor samlade ihop pengar och skankte till den store skalden!), och for Umeas punkare ar ju jazz finkultur - men knappast for oss!
SvaraRaderaThorsten Flinck formulerade det ju klockrent i Skavlan, nar han sa att Strindberg och dansband ar precis lika folkliga, i och med att bada ar genuina. Se detta avsnitt pa SVT-play - Flinck fullstandigt knacker! Skavlan ska bli foremal for min nya hajp.
PS. La charme discrete... feminin bojning...
äsch franska har aldrig varit min grej!
SvaraRaderaförövrigt skiljer jag inte mellan finkultur och fulkultur. jag skiljer mellan kultur och kommers, mellan det mänskliga och det djuriska hos människan.