Om nationalism
Jag kom idag att tänka på två, helt disparata, aspekter på nationalismen såsom ideologi, praktisk och potential.
För det första hur nationalismen i globaliseringens tidevarv, för första gången sedan efterkrigstidens koloniala frihetsrörelser, kan ses som en danande progressiv samhällskraft. Globaliseringen innebär i allt väsentligt en expansion av det kapitaliska produktionssystemet; större och större områden sugs in i den globala kapitalismens ackumulationsprocess. Med andra ord är det kapitalet som globaliserats. Politiken däremot, befinner sig fortfarande kvar på det nationella planet, och därmed även demokratin (de få överstatliga organ som existerar, främst bland dessa EU, är snarast parodier på demokratins idé än organ för denna).
Det existerar alltså två separata maktsystem i dagens globaliserade värld; ett politiskt system kopplat till nationalstaternas sfär, och ett ekonomiskt system personifierat av det gränslösa kapitalets otyglade spöke. Kapitalet är dock till sitt väsen odemokratiskt, det kan inte vara annat. Av de två maktsystemet är sålunda nationalstatens det enda som äger någon form av demokratisk legitimitet, om än kraftigt urholkad.
Fram till dess att en genuin internationell solidaritet realiseras, till dess en autentisk global folkrörelse tar form – med andra ord, till dess en autentisk demokratisk arena skapas på det globala planet - är nationalstaten demokratins sista bastion. Nationalstaten må vara bräcklig, korrupt och, om än i vulgärmarxistiska ordalag, ett organ för klassherravälde, men för närvarande är den det bästa vi har. Alternativet är en fullständigt otyglad marknad där kapitalet är såväl lag som väktare.
För det andra kom jag att tänka på sambandet mellan nationalism och pacifism. I idealfallet är pacifismen en rörelse med den internationella solidariteten som ledstjärna, men så har det definitivt inte sett ut historiskt. Pacifistiska rörelser har historiskt sett alltid fört en borttynande tillvaro fram till dess att krigslyckan vänder. Det är först när det egna landets soldater skickas hem i kistor en masse som pacifistiska folkrörelser börjar få tyngd. Pacifismen som praktik (om än inte nödvändigtvis som teori) tenderar alltså att bygga på en nationalchauvinistisk grundprincip; det är de egna offren som räknas. Pacifismen handlar således oftare om en motvilja mot att själv dö än om en avsky mot att döda andra. Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra.
Detta blir uppenbart i ljuset av de amerikanska fredsrörelserna. När Springsteen sjunger "We sent our sons to
Amerikanerna "dog" bara medan vietnameserna blev "mördade"?
SvaraRaderapär
givetvis! den attackerande parten mördas inte, då dennes död är en följd av den attackerades självförsvar. om du dödar mig i självförsvar (säg att jag försöker skjuta dig, men missar, varpå du skjuter mig i självförsvar) blir inte jag mördad, utan dödad.
SvaraRaderaden som dödar i självförsvar mördar inte, den som medvetet dödar någon helt oprovocerat, däremot, gör sig skyldig till mord. USA invaderade vietnam, inte tvärtom.
jag har ofta tyckt det har varit lite överdramatiserat (hur man nu lyckas överdramatisera krig) att kalla de omkomna i krig för "mördade", därför att ordet har en otroligt personlig klang på något vis om du förstår vad jag menar. eftersom krig är så storskaligt och beslutet att starta det fattas på en opersonlig nivå känns det som fel ord att använda. men ändå en bra förklaring.
SvaraRaderafast i slutändan handlar det väl ändå om retorik, vilken politisk åsikt man har i ämnet avgör hur man formulerar sig.
vill påpeka att jag inte tycker att det var ett rättfärdigat krig.
pär
nja, både folkmord och massmord är väl mer eller mindre vedertagna begrepp när det gäller krigsoffer. folkmord är ju till och med formaliserat såsom kriminell handling och juridisk term.
SvaraRaderajag har svårt att komma på något mer adekvat begrepp än mord eller massmord för att beskriva det intentionella dödandet av en sisådär tre fyra miljoner människor, varav en stor majoritet (säkerligen 90 %) var civila. det amerikanska armén hade ju till och med som uttalad strategi att döda så många "fiender" (dvs. praktiskt taget alla vietnameser) som möjligt. det var under vietnamkriget som begreppet "body count" institutionaliserades, ju fler döda desto bättre var mottot.
att nöja sig med att kalla det för dödande tycker jag är att dölja det intentionella i handlingen. mord tycker jag isf är lämpligare, då det implicerar ett faktiskt uppsåt att döda. att döda någon kan man göra av misstag (eller som sagt i självförsvar). mord däremot är en aggresiv och intentionell handling, vilket jag anser att de amerikanska bombningarna av vietnam faktiskt var
RRRrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr att Pär dyker upp!
SvaraRadera