För att fortsätta Anarkisthysterin: Jag tror de mest träffande och symptomatiska raderna på skivan är refrängen på "Bit i kudden, skattebetalare".
De rader jag åsyftar är följande:
Ingen bestämmer över mig.
Men du kan inte klara allting själv.
Ingen bestämmer över mig.
Man är fri, så ensam man nånsin kan bli.
Det hela handlar alltså om det dialektiska förhållandet mellan en fri individualism, och hur individualismen kedjar fast människan. Egentligen skulle man kunna sammanfatta hela dagens samhälle i de där exakta raderna, och då är jag ändå medveten om vilka anspråk jag nu framför.
Men tänk er själva. Dagens samhälle består dels i att förverkliga sig själv genom, för det mesta, en konsumtionsinriktad livsstil. Men bara i att man måste förverkliga sig själv genom ett falskt förlängande - det man inhandlar och tillfogar sin identitet - förflyttas man ifrån sig själv. Alltså, jag väljer, men är också tvungen att välja. Men detta är inget nytt så klart. Även Sartre menade att människan var dömd till val, och därav vår för alltid latenta liggande ångest.
Skitsamma. Men jag tycker bara att Alkberg beskriver det fint. Och drypande av ångest såklart.
Frankrike på onsdag. Kul med Anton!
Grabbar och Jargong tackar för i fredags!
14 år sedan
Jag håller med. Överhuvudtaget tycker jag anarkist på något sätt behandlar eller kommenterar(i alla fall implicit) mer av sådant som samhälleliga strukturer och problem än alkberg gjort tidigare. Framförallt bestående i hur att förhålla sig till dessa dogmer. Det är nu bara mitt intryck, antagligen en följd av det konceptuella anslaget - boken och dess texter.
SvaraRadera