torsdag 27 oktober 2011

Geniernas icke-genialitet
Det som kanske fascinerar mig mest när man läser vetenskapshistoriska översiktsverk är hur slående vanligt förekommande det är att en eller flera vetenskapsmän gör samma upptäckt mer eller mindre samtidigt, och oberoende av varandra. Låt mig ta tre exempel.
Den västerländska (natur)vetenskapens tre främsta ikoner eller koryféer kan sägas vara Newton, Darwin och Einstein. Det kollektiva minnet - eller kanske snarare romantikens ännu kvarlevande genikult - har varit påfallande effektivt att konstruera en bild av dessa som just exceptionella genier; unika, individualistiska män som tänkte utanför samtidens snäva ramar och ensamma tog vetenskapen till nya höjder (eller tvingade fram paradigmskiften). Gravitationsläran, evolutionsläran och relativitetsteorin är alla grundbultar ännu i dagens vetenskap. Det roliga är att ingen av dessa herrar var ensamma med sina upptäckter. Mest välkänt är väl att Alfred Russel Wallace lade fram en snarlik teori om naturligt urval samtidigt som Darwin (och som Darwin kände till innan publiceringen av Om arternas uppkomst). Jag blev dock helt tagen på sängen när jag läste att Henri Poincaré matematiskt härledde nästintill samma relativitetsteori som Einstein, samtidigt och oberoende av denne. Newton är förvisso definitivt ensam om sin gravitationslära. Nästan lika viktig var emellertid hans infinitesimalkalkyl, vilken Leibniz berömt nog också utvecklade parallellt (oberoende av Newton givetvis; det hela resulterade i ett hätskt bråk giganterna emellan).
Vad detta - och ett otal, som sagt ett fascinerande stort antal, andra exempel från vetenskapshistorien - säger är att den moderna vetenskapens stora genier vanligtvis inte alls var genier, utan snarast män av sin tid. Visserligen var de utan tvekan högst intelligenta och kreativa, men så var även deras samtid. Man kan kanske metaforiskt uttrycka det som genierna bara är barnmorskor, vilka förlöser ett barn som länge mognat i det fördolda. Eller att de är opportunister som lyckas fånga (och vara först med att formulera) en tanke som ligger i luften.
Nåväl, poängen är att genikult - tron på (vetenskaps)män som själva skapar något nytt ur ingenting och revolutionerar ett helt (vetenskaps)fält - har förvånansvärt lite stöd i vetenskapshistorien, och även om jag inte tänkt på det närmare skulle jag gissa att detsamma gäller om man ser till övriga intellektuella fält (Gunnar; jag minns att vi pratade om något i den stilen på Pompidou).

1 kommentar:

  1. Genikult är förövrigt unket på ett sådär småborgerligt vis

    SvaraRadera