Fuck Putin

Kritik av Amy Diamond

Jag har ju alltid uppskattat och respekterat den förtjusande Amy Diamond (alltså seriöst menat, Shooting Star är lätt en av mina favoritlåtar). Dock inte längre! När jag stod och diskade i morse kom jag fram till en förfärlig insikt, nämligen att hon är en liten borgarslyna.
Om man reflekterar över hennes texter och dessas innebörd inser man att hennes musik är en del av en marknadsliberal ideologi. Att hennes texter i själva verket sätter ord på kapitalismens inneboende logik. Att de är Milton Friedmans nyliberala budskap omstöpt i form av ljuv musik.

Låt mig ta två exempel:
"What’s in it for me" kan ses både som ett exempel på det Karl Marx kallade reifikationen (förtingligandet) i det kapitalistiska samhället (dvs. att man ser sociala relationer mellan människor som relationer mellan ting) och som ett uttryck för en borgerlig monogam familjemoral. Textens subjekt/agent (Amy själv) verkar tolka hennes relation till en namnlös älskare som en kall marknadsrelation, som en form av beräknat ekonomiskt utbyte, där parternas känslor, lustar och begär, dvs. deras genuint mänskliga sidor, är mer eller mindre irrelevanta. Amy undrar bara vad hon kan få i utbyte av denna person, men hon bryr sig inte om de känslomässiga aspekterna av förhållandet. Hon ser denna person enkom som en part på en marknad där hon genom ett marknadsmässigt utbyte kan "maximera sin nytta" som man säger på nationalekonomiska. Hon lyssnar helt enkelt till hennes ekonomistiska förnuft, inte till hennes mänskliga känslor.
Vidare uttrycker Amy i samma låt en syn på kärlek som är hopplöst fast i en föråldrad borgerlig kärnfamiljsideologi. "I only play for keeps" sjunger hon vid typ 14 års ålder, som vore hon en viktoriansk flicka som gick runt och tänkte på framtida äktenskap och familjebildning. Flyktiga eller ickemonogama relationer, "a little fun", är otänkbara, här ska istället den höga Moralen råda, och det ska pratas allvar och tänkas långsiktigt.

Ännu värre blir det när Amy i "Champion" ansluter sig till marknadsfundamentalismens dogmatiska konkurrensideologi:

"Hey now, work it out
Champion, champion
Don't stop, keep it up
Champion, champion
You've got to go for number one
Ain't that what makes a champion"
"Keep your eyes on the
Price and forget the cost
Cause you can't get far
When you're slacking off"

Här är budskapet så övertydligt att det knappt behöver kommenteras: Amy uttrycker en extremindividualistisk människosyn där ledorden stavas Tävling, Konkurrens, Vinna och att bli Bäst. Amy beskriver ett atomiserat kallt marknadssamhälle, allas krig mot alla, där tillvaron syftar till att besegra och tillintetgöra sina medmänniskor, som här betraktas som motståndare.
Kort sagt, i Amy Diamonds texter framträder en liberal marknadsutopi utan plats för jämlikhet, socialt sammanhang, solidaritet, känslor eller mänsklighet.
Alltså, aldrig mera Amy!