Fuck Putin

Om falska dikotomier

Egentligen kan man ju skriva hur mycket som helst om Göran Hägglunds minst sagt patetiska utbrott mot "kulturvänstern". Det är en av de mest korkade debattartiklarna jag någonsin läst, och det är uppenbart att den endast skrevs för att Hägglund är desperat och försöker fiska röster i grumliga vatten. Egentligen är det inte mer än ett idiotutspel som bör ignoreras, men jag tycker ändå att ett par aspekter förtjänar att lyftas fram.

För det första är det intressant hur högern försöker, och i viss mån lyckas, måla upp en falsk dikotomi i samhällsdebatten, nämligen den mellan en påstådd ”kulturelit” (underförstått åsyftas vänstern) och "vanligt folk". På så vis försöker man få det att se ut som att den verkliga sociala konflikten står mellan denna kulturelit och det såkallade vanliga folket, där kulturfolket utgör samhällets förtryckande och privilegierade överklass. Därigenom upphäver man, eller snarare döljer, samhällets verkliga konflikter, nämligen klassmotsättningarna, motsättningen mellan rik och fattig och mellan utsugare och utsugen.

För sanningen är naturligtvis att ingen konflikt mellan kulturelit och resten av folket existerar i verkligheten, det är helt och hållet en populistisk konstruktion. Visst kan folk bli irriterade på typ Lars Norén ibland, men att han därmed skulle förtrycka resten av svenska folket är nästan bortom det absurda. Hägglund inkluderar implicit Anna Odell i den förtryckande överheten, men endast en dåre kan på fullaste allvar hävda att en konststudent skulle tillhöra eliten (överklassen) medan t.ex. Annika Falkengren eller Wallenbergssläkten inte gör det. Den ekonomiska eliten, dvs. den verkliga överklassen, nämns inte med ett ord, och tillhör uppenbarligen inte eliten i Hägglund förvridna föreställningsvärld. Det gör däremot konststudenter.

Det är den uppochnervända världen där studenter förtrycker bankirer och teaterskådespelare trycker ner VD:s. Det är ett fulländat orwellianskt fantasispråk där den kuvade görs till utsugare och utsugaren går fri från skuld. Vem förtrycker vem egentligen?

Syftet med denna konstruerade dikotomi är givetvis att detronisera klasskampen genom att rikta de utsugna klassernas (förvisso en vulgärmarxistisk term, men i brist på mer lämpliga termer kan den väl användas) berättigade frustration åt ett annat håll, mot en liten, irrelevant och värnlös minoritet. Man kan likna det vid en form av avledningsmanöver, där kulturen får ikläda sig rollen som syndabock på den verkliga överklassens bekostnad. När folk såklart blir förbannade över borgarnas nedskärningar och kapitalets plundringar ska ilskan riktas mot kulturen istället för de verkligt ansvariga.

Att skyla över klasskonflikter genom konstruerade dikotomier är ett gammalt beprövat knep hos (den populistiska) högern. Från judarna som sågs som ansvariga för misären som följde i den tidiga kapitalismens spår till muslimerna som idag görs till syndabockar för nyliberalismens härjningar. I ett ojämlikt samhällssystem kommer de förtryckta alltid att vara arga, för överklassen gäller det att rikta detta berättigade hat mot någon annan och därigenom undgå sitt eget ansvar, sin legitima dom. Offren har varierat genom historien men förövaren har alltid varit densamma.

En ytterligare intressant aspekt på Hägglunds artikel är han användande av termen "vanligt folk", vilket underförstått är en positivt laddad term. Vilka som utgör detta vanliga folk, och vad som utmärker dem, kan givetvis inte fastställas, helt enkelt på grund av att "vanligt folk" inte existerar. Människor är individer som existerar i ett socialt sammanhang, men ingen individ kan vara ”vanligare” än en annan. När Hägglund talar om vanligt folk, och gör dessa synonyma med folk som grillar och snickrar på sommarstugor, är det således uteslutande av retoriska och populistiska skäl. Samtidigt är det dock ett normerande begrepp, vilket gör hela artikeln än mer obehaglig. De som inte grillar och har sommarstuga tillhör uppenbarligen inte det vanliga folket, och misstänkliggörs därigenom på ett tämligen cyniskt sätt. De ickegrillande människorna tillhör inte "oss", dom är ett Andra och ingår inte i den svenska gemenskapen.

Förövrigt, Marcus Birro har publicerat ett helt värdelöst försvar för Hägglunds artikel. Där tappade jag den sista lilla respekten jag trots allt hade för Birro (om jag nu nånsin haft någon överhuvudtaget).

När vi nu ändå håller på och diskuterar musik kan jag passa på att nämna vad jag anser vara en av de absolut trevligaste artisterna hittills i år, nämligen Dayve Hawk och hans olika artist-alter egon på temat kassetter; Memory Tapes, Memory Cassette och Wierd Tapes. Det är nog den artist jag har lyssnat mest på under sommaren och hösten, och det bör ju finnas en orsak till det. Han är helt enkelt suverän. Han ska förresten släppa sin skiva på Sincerely Yours, det är lite häftigt på nåt sätt.

God natt!