tisdag 8 september 2009

dikt från min gymnasiediktarperiod

Så jag äntligen kan fortsätta


korta förnimmelser
udda par skor
majestätiska anklagelser
ursinniga synder
och vanvettiga aktioner

allt är en tragisk revolution
emot er kapitulerade
vi är och inte ni

Vad är det som skymmer
Vad för obelisk står mellan oss
Vi ser inte, det är suddigt

*

Döda behövs för levande
så vi kan ramla över liken

*

Så här ser livet ut
När som helst börjar det
Den enda värld vi känner,
lämnar vi nu, lämnar

Två månader av en lång
illaluktande korridor
Tänk dig en strejk
och jag erinrar tonfisken
(konserverad), utkastad
på alla bord, ett högstadiefoto
mister snart färg och lukt
Nu är det svart, vitt, passerat

*

De dyker upp
en efter en
Tonårsdesertörer
Lång startsträcka
Total hormonförmörkelse
Uppvaknandet tar tid

Fel tillfällen,
erigerad kuk på
en mattelektion

Mycket försvinner
Lärarna som tjuvrökte
försvinner aldrig

Allt är ändå så färskt
Man lyckas röra vid en bit
om hjärtat bara tillåter

*

Omtvistad dag det där
Jag har fönster som vetter
mot ett skjul fyllt av
panikslagna rörelser och
det stinker hopplöshet
över vardagen, svart vit
färgstänk över hela byn

Den här månaden är
värst av alla delmål

Allt är grått
Snön är svart
Alla går runt
med sina ljus,
på ryggen,
inpaketerade

Förväntan över
sommaren tar
livet i ett
gastkramande famntag

Lidandet tar inte
slut utan skjuts
bara fram ett år
då vi än en gång
rullar oss i
ljusets sken

*

norrländsk – oändlig natt
sjuder – av älskog
livar upp – förstånd ur dvala
norrländsk – oändlig sommarnatt

*

Älven tar alltid liv ur
vår stads glesa handslag

Två olika delar
av staden tappar fäste
De drivs ner mot avgrunden
tillsammans med oss

Den sjunger om minnen,
ljuva toner, perfekta harmonier
Den skriker om minnen,
Missljud Blod Disharmoni
Den ultimata dualiteten

Jag ryms på gatorna
Jag sover i parkerna
Gågatan leder mina
vilsna fotsteg närmare
det slutliga avskedet
Adjö – den förrädiska strömmen

*

Jag vill avsluta kriget
jag startar när jag ser dig
Blodkärl utvidgas, adrenalinet
spottas ut från något organ
som vill få något sagt

Ni kan det här, inget
är nytt för er, ni:
karnevaler av skrik,
det spelas en cabaret för
mig, en förskräcklig show

En fängslad tillställning
vrider sig svart och vit
och mutationer och allt
står klart framför scenen

Det ligger också inälvor
där framför alltings klimax
Men det glömmer ni alltid
Det skaver i kanterna
Det känner vi, visst?

*

Ett kamouflage av
röda färger döljer
ens blod när man
har utgjutit för att glömma

Men det döljer illa

3 kommentarer:

  1. Jävla bra! Det jag hunnit läsa. Som diktar-underbarnet Leo Morgan i Getlemen.

    a.k

    SvaraRadera
  2. genrations dikter!

    /lantz

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera