onsdag 2 december 2009

För ett par veckor sedan påbörjade jag ett inlägg som jag aldrig orkade slutföra. Det blev bara en virrig och rörig soppa av alltihop.
Men sen kom jag på att det skulle vara slöseri på tid att bara skita i det, och finns det någonting som gör mig upprörd så är det slöseri på tid.
Så:

"Med risk för att framstå som en snustorr politisk kommentator á la Henrik Brors (vad är dealen med Henrik Brors?!). Men i alla fall. Jag har reagerat på två märkliga vinklingar i medierapporteringen om Socialdemokraterna respektive LO.

I diskussioner om det svenska opinionsläget verkar det alltid som att socialdemokraterna har enorma problem medan borgarhelvetet liksom glider fram på moln. I synnerhet hävdas det att socialdemokraterna har problem i Stockholm och "måste vinna storstadsväljarna".

Att debatten har fått den inriktningen är verkligen besynnerligt. Faktum är ju att socialdemokraterna och vänsterblocket har varit i ledningen i praktiskt taget varje opinionsmätning sedan förra valet. Med något enstaka undantag i maj i år så har socialdemokraterna konsekvent varit det klart största partiet, och vänsterblocket har haft en om inte stor så åtminstone tydlig ledning i opinionsundersökningarna. Borgarna har alltså knappt haft stöd av en majoritet av väljarna en enda gång sedan valet 2006. Vore det då inte mer logiskt att rapportera om borgerlighetens problem? Socialdemokraterna har ju bevisligen en betydligt mer gynnsam position rent opinionsmässigt. Borgarnas politik har underkänts av en majoritet av väljarna ända sedan den började implementeras för tre år sedan.

Vidare är det märkligt hur det alltid pratas om att socialdemokraterna måste "vinna storstadsväljarna" (vilket framförallt åsyftar Stockholm, men även Malmö och Göteborg). En klar majoritet, mer än två tredjedelar, av svenska folket bor ju emellertid inte i dessa städer. Och i dessa "övriga" regioner/städer, dvs. resten av Sverige, finns överlag en solklar vänstermajoritet. Vore det då inte mer logiskt att skriva om borgarnas problem med att vinna småstads- och landsbygdsväljare? Om det är där majoriteten av väljarna bor borde det ju rimligen vara där som det är viktigast att ha en stark ställning. Bakvänt!

Även nyhetsbevakningen av LO:s krav inför nästa års avtalsförhandlingar är högst märklig. LO:s krav är minst 2.6 % i årlig löneökning, med utrymme för ännu högre höjningar i (kvinnodominerade) låglönesektorer. När detta offentliggjordes hade TT (som ju förser praktiskt taget samtliga svenska dagstidningar med färdiga nyheter) en rubrik som gick ungefär såhär: "Konjunkturinstitutet: LO:s lönekrav hotar sysselsättningen". Andra tidningar hoppade på tåget och framställde löneanspråken som orimligt höga. Faktum är att Konjunkturinstitutet hade angett ett spann på 1,5 – 2,5 % i löneökningstakt som optimalt för sysselsättningsutvecklingen. LO:s krav låg förvisso utanför detta spann, men knappast lika långt utanför som Svenskt Näringslivs krav på 0 % i löneökningar på central nivå. Svenskt Näringsliv ville istället att lönerna skulle bestämmas separat på varje enskilt företag, något som givetvis skulle resultera i extremt små löneanslag, eller rent av till lönesänkningar. Till saken hör att konjunkturinstitutet tidigare har beräknat att Svenskt Näringslivs förslag (pga. dess deflationsdrivande konsekvenser) skulle kosta 40 000 jobb i Sverige. Men det var visst inte lika viktigt att rapportera om tyckte de svenska medierna.

(En liten exkurs bara: Till saken hör också att man beräknar en genomsnittlig produktivitetsökning i ekonomin som helhet på cirka 2,5 % per år. I industrin (vars villkor utgör grunden för lönebildningen i resten av ekonomin) är denna siffra sannolikt betydligt högre än så. Detta medför att reallönerna kan öka med i genomsnitt minst 2,5 % per år utan att det påverkar företagens faktiska kostnader överhuvudtaget. Problemet är att reallöneökningarna sällan eller aldrig når upp till dessa nivåer. Det innebär att det i Sverige sker en kontinuerlig omfördelning i produktionen från arbetare till arbetsgivare (dvs. kapitalist med marxistisk terminologi): Företagens produktivitet ökar snabbare än lönerna, vilket gör att arbetarnas löner relativt till produktionens värde ständigt minskar. Detta gap mellan arbetslöner och produktion omvandlas givetvis till det som brukligt kallas "vinst" men som lika gärna skulle kunna kallas stöld.)

Nu blev det visst lite mycket Marx här. Så tillbaka till sakfrågan.

Med risk för att låta konspiratorisk, men jag anser att dessa exempel pekar mot att det existerar tendens till bias (snedvridning) i svenska mediers nyhetsbevakning. Om detta beror på skicklig PR (vidrigt ord) och opinionsbildning från borgarnas sida, borgerlig mediedominans (drygt 85 % av alla tidningar i Sverige är borgerliga) eller ojämna maktrelationer i opinionsbildningen, låter jag vara osagt. Sannolikt är alla tre förklaringarna relevanta. Det är likväl uppenbart att det är högern som har problemformuleringsprivilegiet i dagens breda samhällsdebatt. Trist men sant.



1 kommentar:

  1. jag kommer ihåg att tidningen VI (vidrig tidning) en gång hade en framsida som var så fullständigt smaklös och konstig och allmänt gemen. mona sahlins nuna prydde omslaget och med stora versaler stod det skrivet: "HUR LÄNGE ORKAR MONA SAHLIN" (som att hon är illa ute, vilket hon visserligen är (i vissa politiska frågor) men inte på grund av att hennes parti inte har något stöd). tyckte och tycker att det var äckligt.

    /g

    SvaraRadera