Jag misstänker att jag har radikaliserats

.

Några betraktelser från helgen:

1. Den danska polisens (dvs. den danska statsmaktens) agerande under mötet är ett uttryck för en perverterad demokratiuppfattning. Köpenhamn är en närmast belägrad stad, en stad i de facto undantagstillstånd (och som Agamben elegant har påvisat så är undantagstillståndet det huvudsakliga hotet mot rätt och demokrati idag). De mest grundläggande demokratiska rättigheter har alltså upphävts av den danska staten.

2. "Maktelitens" syn på det folk man säger sig representera är en blandning mellan skräck och förakt. Förakt när folk håller käften, skräck när de talar. Därav arrogansen, därav avståndet, därav övervåldet. Tänk att politikerna är så rädda för sina egna medborgare (läs: undersåtar) att man i praktiken inför undantagstillstånd för att trycka ner dem i leran så fort de vågar sticka upp huvudet. Vad säger det om politiken? Vad säger det om demokratin?

Folket och makthavarna, medborgarna och politikerna; vem finns till för vem egentligen? Det är märkligt hur man kan ta ett så vackert ord (demokrati), vrida det upp och ner tills dess att dess ursprungliga innebörd har vänts till sin motsats, och sedan fortsatta använda det som om inget hade hänt. Känns det hela inte lite bakvänt?

3. Jag kan inte undgå känslan att hela spektaklet var ett enda stort skådespel. En fars eller travesti, lika komisk som obehaglig. Diskrepansen rörande proportionerna mellan hot och ingripande är faktiskt skrattretande. VAR ÄR LOGIKEN?

4. Den liberala frihetsdiskursen står än en gång naken och blottad. Efter vad som måste betraktas som ett av de grövsta övergreppen mot grundläggande demokratiska fri- och rättigheter i Skandinavien på åratal tiger liberalerna unisont. Demonstrationsfrihet ser jättefint ut på papper, men när folk väl gör anspråk på sina rättigheter och faktiskt tar gatorna i besittning blir det visst hemskt besvärligt. Då plockas det tunga artilleriet fram. Se där, den liberala ideologin i ett nötskal; frihet i teorin, förtryck i praktiken. Liberalismen är blott en pappersideologi, ett perverterat systems vackra men skenheliga ansikte utåt.

Förresten, ordet liberalism kommer som bekant från latinets liber, som betyder fri. Såpass. Frihet för vem? frågar man sig ödmjukt.

5. Dogmatisk pacifism måste vara ett av mänsklighetens dummaste påfund. Att bruka våld innebär ett ifrågasättande av principen om exklusivt våldsmonopol, dvs. de utgör en utmaning mot maktutövningens yttersta uttryck. Att frivilligt lämna ifrån sig det verktyget på förhand är fåraktigt. Nu tycker jag visserligen inte att våld är meningsfullt i en svensk politisk kontext, men att principiellt vara motståndare till det i alla tänkbara situationer är banne mig enfaldig dogmatism deluxe.

6. En sak till. Skillnaden gentemot liknande händelser förr (typ Göteborg 2001) ligger inte i graden av våld. Skillnaden ligger i den officiella sanktioneringen av detta våld. Vid liknande situationer titigare har man tänjt på de mänskliga rättigheterna så mycket som möjligt. Övervåldet har givetvis legitimerats från högsta ort, men alltid så att säga mellan raderna, inofficiellt och informellt. I och med Köpenhamn lades däremot rent formellt ännu en sten på de demokratiska rättigheternas grav. De icke-representerade ska visst förvägras all representation, på gatan såväl som i parlamentet. De icke-representerade ska för allt i världen inte tillåtas representera sig själva.

Jag ber om ursäkt om jag låter överdriven och kanske aningen svulstig, men jag är faktiskt lite arg just nu.

Till saken hör förresten att jag själv inte blev gripen, men jag tycker jag har rätt att bli arg ändå.

.