Emellanåt läser man någonting som helt slår en ur balans, som ovillkorligt tvingar en att kapitulera. Idag var en sådan dag, och Stefan Zweigs kortroman "Amoklöparen" en sådan bok.
Jag blev svag och började nästan skälva som en vanvettig under läsningen, och förmådde inte att för en sekund slita ögonen från boken. Mina nerver liksom smälte till en ömklig pöl inför textens hetta och intensitet.
Man blir en slav under orden, fullkomligt bergtagen av dess tyngd. Svettig, nästan febrig, försöker man resa sig efteråt.
Herregud, jag var till och med tvungen att ta mig en ordentlig sup för att komma på benen igen.
Grabbar och Jargong tackar för i fredags!
13 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar