Fuck Putin

Om sexualitet som politik

Jag läser just nu Världens hjärtslag, ett samtal mellan Alain Finkielkraut och Peter Sloterdijk. Egentligen har jag svårt för Finkielkraut, som är en tämligen reaktionär herre, men han har faktiskt något intressant att säga om den postmoderna (och inte sällan hedonistiska) vänsterns besatthet av sexualiteten, av sexuell repression respektive sexuell frigörelse. Det har under de senaste decennierna blivit vanligt att betrakta förtryck och repression ur ett sexuellt perspektiv, och då främst med betoning på sexualiteten som sådan, dvs. människan som sexuell varelse, inte förtrycket av hbt-personer (även om dessa naturligtvis hänger ihop). Och på grund av att sexualiteten så länge varit kuvad, kvinnans sexualitet var i praktiken förbjuden fram till 1900-talet, likställer man sex med radikalitet.
För att citera Finkelkraut: "Vi kan inte beakta orgasmen som en subversiv verksamhet och kärleken som ett uttryck för ägande eller en produkt härledd från den sakrosankta libidon… att angripa gamla tabun och göra samlaget till känslorelationernas a och o är inget framsteg, det är ett attentat mot tillvarons rikedom."

Jag tror att felet som många gör är att de utifrån den korrekta iakttagelsen att sexualiteten är det ultimata samhälleliga tabut, drar den falska slutsatsen att det därmed också är det ultimata sociala förtrycket. Och på det följer att den ultimata motståndshandlingen är att knulla, en tämligen trivial maktanalys som jag ser det.
Jag skriver gärna under den gamla feministiska devisen "det personliga är politiskt", men som jag ser det för sexualiteten en relativt tynande tillvaro på den politiska arenan. Jag vet inte om det är ett arv från Freud (många framstående vänsterteoretiker har ju spenderat decennier med att försöka förena Freud och Marx) eller ett uppdämt behov som fått utlopp efter två årtusenden av kristen sexualmoralism, men av någon anledning tenderar många att tillskriva sexualiteten en överdrivet stor betydelse, både för den enskilda människan och för samhället som helhet. I grunden icke-sexuella frågor kläs per automatik i en sexualiserad skrud, som när man verkligen anstränger sig för att se fallossymboler i allting, överallt.

Författaren Hanif Kureishi är inne på samma spår:
"För 20 år sedan var det politiskt att göra revolution och försöka förändra samhället, medan politik idag har kokats ner till att handla om två kroppar i en källare som älskar med varandra och som därigenom tror sig kunna omskapa världen."

Sexualitet är politiskt, absolut, men det betyder inte att sexuella uttryck i sig är radikala protesthandlingar.
Dock ska det, i ärlighetens namn, medges att denna samhällsanalys är begränsad till en ganska liten, men ack så högljudd, klick inom den progressiva rörelsen. I grunden tror jag att det handlar om en desillusionerad vänsters desperata sökande efter en moralisk grund för sina egna hedonistiska böjelser. När den traditionella radikalismen institutionaliserats och avförtrollats (dvs. blivit inautentisk) vänder man sig inåt mot sig själv, och lämnar mänskligheten åt sitt öde. Det är både enklare, trevligare och mer glamoröst att knulla än att organisera fackföreningar eller upprätta kvinnojourer.

Veckens kulturella upptäcker:
- Röyksopps nya visade sig, trots vissa inledande tvivel, vara svinbra.
- Elias Canetti var en av 1900-talets intellektuella giganter, med ett livsverk som spänner över sociologi, socialantropologi, romaner och dramer överglänste han de flesta i sin samtid. Hans roman Förbländningen är, med sitt imponerande djup och sin befriande subtila humor, minst sagt bländande (ordvits!).