Om den där satans våldtäktsrapporten
Medierapporteringen kring den nyligen framlagda EU-studien som visar att "Sverige har flest anmälda våldtäkter i Europa" är rent ut sagt ett skämt. Vid en kartläggning har en forskargrupp fastslagit att det i Sverige anmäls fler våldtäkter per capita än i något annat EU-land. Föga överraskande har en blind talkör bestående av en ohelig allians mellan feminister, gubbtjyvar och rasister denna som intäkt för att brista ut i en skrikig allsång. Rasisterna skyller våldtäkterna på invandrarna, gubbtjyvarna skyller på de osedliga tjejerna som super sig redlösa på efterfester (dvs. beter sig som sina manliga "jämlikar"), och feministerna skyller på den svenska mansrollen. Alla är naturligtvis lika fel ute (nåväl, våldtäkt är såklart intimt sammankopplat med mansrollen, problemet är att ingenting tyder på att den svenska mansrollen skulle vara mer våldtäktsfrämjande än mansrollen i andra europeiska länder).
Det enda rapporten visar är nämligen att det ANMÄLS flest våldtäkter i Sverige, men som varje person med som är det minsta insatt i kriminologi vet säger anmälningsstatistiken väldigt lite om det faktiska antalet brott. I synnerhet när det gäller ett brott som våldtäkt - där anmälningsfrekvensen generellt är exceptionellt låg (de flesta våldtäkter begås ju inom hemmet fyra väggar och betraktas, i likhet med kvinnomisshandel, vanligtvis som en "intern" angelägenhet) - säger antalet anmälningar praktiskt taget ingenting om antalet faktiska brott. Man beräknas att endast cirka 10 % av våldtäkterna i Sverige anmäls, vilket betyder att antalet anmälda våldtäkter i princip skulle kunna tiodubblas utan någon som helst ökning i antalet begångna brott.
Den rimligaste slutsatsen man kan dra av undersökningen är egentligen att anmälningsfrekvensen är högre i Sverige, dvs. fler våldtagna kvinnor väljer att gå till polisen.
Och det är snarast positivt, då det visar att Sverige har varit relativt framgångsrikt i att bearbeta och omarbeta skuldfrågan vid våldtäkt. Traditionellt har våldtäkt setts som offrets (dvs. kvinnans) ansvar, dvs. kvinnan ansågs pga. sin sexualitet själv skyldig till att brottet begicks. Den våldtagna kvinnan blev således stämplad som en hora, medan själva brottet tabubelades. Och ett brott som betraktas som offrets ansvar kommer heller inte anmälas.
En ökad anmälningsfrekvenser tyder i ljuset att detta egentligen på att skuldfrågan börjat byta fokus från offer till förövare, och våldtäkten har börjat betraktas som det brott det faktiskt är. Sverige verkar alltså snarast ha kommit längst i processen att avstigmatisera våldtäkten och våldtäktsoffret.
I Sverige betraktas våldtäkt numera i högre grad som ett brott, medan det i andra länder snarare betraktas som en familjeangelägenhet. Självklart behöver det svenska samhället i allmänhet och det svenska rättssystemet i synnerhet fortfarande omvärdera och förbättra sin syn våldtäkt och sexuellt våld, och det rejält. Men den här rapporten ger inget stöd åt slutsatsen att sexuellt våld skulle vare ett större problem i Sverige än i andra EU-länder, snarare tvärtom. Man ska inte tro på allt man läser.
Förövrigt blir det sällan mer tydligt hur patetisk den svenska högerextrema rörelsen är än när den försöker kidnappa feminismen för sin egen agenda. De verkar se sig som ädla riddare som tappert rider ut och räddar den blonda ungmön från svartmuskiga mörkermän. Det är som att de lever i en medeltida saga full av absurda myter och fantasier.
Medierapporteringen kring den nyligen framlagda EU-studien som visar att "Sverige har flest anmälda våldtäkter i Europa" är rent ut sagt ett skämt. Vid en kartläggning har en forskargrupp fastslagit att det i Sverige anmäls fler våldtäkter per capita än i något annat EU-land. Föga överraskande har en blind talkör bestående av en ohelig allians mellan feminister, gubbtjyvar och rasister denna som intäkt för att brista ut i en skrikig allsång. Rasisterna skyller våldtäkterna på invandrarna, gubbtjyvarna skyller på de osedliga tjejerna som super sig redlösa på efterfester (dvs. beter sig som sina manliga "jämlikar"), och feministerna skyller på den svenska mansrollen. Alla är naturligtvis lika fel ute (nåväl, våldtäkt är såklart intimt sammankopplat med mansrollen, problemet är att ingenting tyder på att den svenska mansrollen skulle vara mer våldtäktsfrämjande än mansrollen i andra europeiska länder).
Det enda rapporten visar är nämligen att det ANMÄLS flest våldtäkter i Sverige, men som varje person med som är det minsta insatt i kriminologi vet säger anmälningsstatistiken väldigt lite om det faktiska antalet brott. I synnerhet när det gäller ett brott som våldtäkt - där anmälningsfrekvensen generellt är exceptionellt låg (de flesta våldtäkter begås ju inom hemmet fyra väggar och betraktas, i likhet med kvinnomisshandel, vanligtvis som en "intern" angelägenhet) - säger antalet anmälningar praktiskt taget ingenting om antalet faktiska brott. Man beräknas att endast cirka 10 % av våldtäkterna i Sverige anmäls, vilket betyder att antalet anmälda våldtäkter i princip skulle kunna tiodubblas utan någon som helst ökning i antalet begångna brott.
Den rimligaste slutsatsen man kan dra av undersökningen är egentligen att anmälningsfrekvensen är högre i Sverige, dvs. fler våldtagna kvinnor väljer att gå till polisen.
Och det är snarast positivt, då det visar att Sverige har varit relativt framgångsrikt i att bearbeta och omarbeta skuldfrågan vid våldtäkt. Traditionellt har våldtäkt setts som offrets (dvs. kvinnans) ansvar, dvs. kvinnan ansågs pga. sin sexualitet själv skyldig till att brottet begicks. Den våldtagna kvinnan blev således stämplad som en hora, medan själva brottet tabubelades. Och ett brott som betraktas som offrets ansvar kommer heller inte anmälas.
En ökad anmälningsfrekvenser tyder i ljuset att detta egentligen på att skuldfrågan börjat byta fokus från offer till förövare, och våldtäkten har börjat betraktas som det brott det faktiskt är. Sverige verkar alltså snarast ha kommit längst i processen att avstigmatisera våldtäkten och våldtäktsoffret.
I Sverige betraktas våldtäkt numera i högre grad som ett brott, medan det i andra länder snarare betraktas som en familjeangelägenhet. Självklart behöver det svenska samhället i allmänhet och det svenska rättssystemet i synnerhet fortfarande omvärdera och förbättra sin syn våldtäkt och sexuellt våld, och det rejält. Men den här rapporten ger inget stöd åt slutsatsen att sexuellt våld skulle vare ett större problem i Sverige än i andra EU-länder, snarare tvärtom. Man ska inte tro på allt man läser.
Förövrigt blir det sällan mer tydligt hur patetisk den svenska högerextrema rörelsen är än när den försöker kidnappa feminismen för sin egen agenda. De verkar se sig som ädla riddare som tappert rider ut och räddar den blonda ungmön från svartmuskiga mörkermän. Det är som att de lever i en medeltida saga full av absurda myter och fantasier.
*
Jag lyssnar fortfarande på Apply av Glasser, numera med misstanken att årets mest fascinerande låt redan är gjord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar