Fuck Putin

Om kvotering
Jag såg att vi stött på östrogendoftande konkurrens från GBG, så jag kontrar med ett långt och säkert ganska tråkigt inlägg om kvotering!
Kvoteringsdebatten i Sverige idag är intressant ur två perspektiv. För det första är det fascinerande att ingen säger det självklara, nämligen att kvotering handlar om att kön eller etnicitet INTE ska vara avgörande vid tillsättning av tjänster, befordran, lön eller liknande. Så fort frågan om kvotering kommer upp i debatten drar kvoteringsmotståndarna alltid fram samma uttjatade argument, nämligen att "det är kompetensen som ska vara avgörande". Visst, det låter jättebra, bortsett från det faktum att det faktiskt är raka motsatsen mot hur det ser ut i dagens system. Grundproblemet, själva orsaken till att kvotering ens diskuteras i Sverige idag, är att kompetens och kvalifikationer de facto inte är avgörande i stora delar av arbetslivet. Meritokratin är inte mer än en dåligt konstruerad önskedröm. Det är inte nödvändigtvis kompetens som är avgörande när någon ska befordras, då är det inte sällan av större vikt huruvida vederbörande har en kuk eller vit hy. Penisen väger nästan överallt i arbetslivet tyngre än meriterna.
Detta gör att själva huvudargumentet mot kvotering, det om kompetens, fullständigt ställs på huvudet. Paradoxalt nog leder det system som kvoteringsmotståndarna förespråkar, dvs. frånvaro av lagstiftning mot diskriminering, till att den princip samma människor förordar motverkas. Det vill säga: när man inte lagstiftar om kvotering (eller liknande åtgärdar för likabehandling) blir följden att det inte är kompetensen som avgör, utan snarare könet eller etniciteten.
Om en majoritet av doktoranderna är kvinnor, samtidigt som nio av tio professorer är män är det någonting som inte står rätt till. Det är uppenbart att det handlar om diskriminering av kvinnor, inte högre kompetens bland män. Och följden blir, att vid frånvaro av reglering är det kön, inte meriter, som avgör vem som tillåts avancera i den akademiska världen.
Slutsats, män och vita infödda svenska får jobb, befordran och hög lön just pga. sitt kön eller sin identitet, precis på samma sätt som kvoteringsmotståndarna hävdar blir resultatet av kvotering. Enda skillnaden är att dagens system befrämjar de redan gynnade, medan kvotering främjar marginaliserade grupper.
Argumentet om att "kompetens ska vara avgörande" verkar vid närmare eftertanke inte vara mer än illa dolt och verklighetsfrånvänt hyckleri.

Sen kan kvotering vara i många fall vara fel väg att gå lik förbannat, men i så fall på andra grunder. Ta börsstyrelser som exempel, extremt könssegregerade arbetsplatser som många hävdar medelst kvotering borde tvingas bli mer jämställda. Som jag ser det är det emellertid en ickefråga, hur några svinrika borgarkärringar i börsstyrelserna skulle göra världens tre miljarder kvinnor lyckligare eller mer jämställda är för mig svårt att förstå. Kvinnliga styrelseledamöter är i precis lika hög grad som sina manliga kollegor slavar under kapitalets profithungriga piska. Börsstyrelser ska avskaffas helt och hållet, alternativt reformeras grundligt, inte jämställas.
Det bör kanske tilläggas att det jag skrev om kvotering knappast är giltigt för kvoteringsdebatten som helhet, utan egentligen bara kan appliceras som den del som gäller diskriminering på arbetsmarknaden (t.ex. att kvotera in kvinnor i börsstryrelser).

Vidare är debatten om kvotering intressant då den så tydligt visar på svagheten hos den dominerande liberala ideologin, dvs. den rådande liberala hegemonin, och den därpå följande samhällsanalysen. Det liberala tänkandet är nämligen fixerat vid tanken på individen: den heliga individen, fri och förnuftig och alltid fullständigt rationell i sitt handlande. Fria individer och fria val utgör fundamenten i det liberala tänkandet.
Detta skapar en blind fläck i den liberala människosynen, och gör samhällsanalysen blind för faktorer som inte passar in i den ideala världsordningen. Strukturer och kollektiv, irrationalitet, psykologi och beroende, ja människan som social varelse överhuvudtaget, förnekas i den heliga individens namn.
Oförmåga att se samhällets underliggande strukturer gör att all politisk analys blir mer eller mindre handikappad. Det är detta som är orsaken till den ytlighet som präglar mycket av debatten kring klass, kön, etnicitet, rasism och diskriminering. Problemen kan aldrig åtgärdas om man inte överger den naiva tron på den fria rationella individen. Den individen har nämligen aldrig existerat, den är inte mer än en ideologisk konstruktion, ett föråldrat arv från Upplysningen. Människan är en komplex varelse, betingad lika mycket av sina djuriska drifter som av sitt förnuft, med lika delar hjärta och hjärna. Människan är helt enkelt Människa, inte någon själlös, övernaturlig Maskin.

Förresten Viktor, vad är det för jävla attityd att bara flytta sådär när man är bortrest? Du kunde ju sagt hejdå i alla fall! Arghh