Tonåren dröjer sig kvar inom mig.
Jag rullar igång projektorn och tittar på den svartvita filmatiseringen av mitt tidigare liv, där en skådespelare har huvudrollen som mig. Men jag är inget mer än en åskådare som försöker sätta sig in i handlingen och karaktärerna.
Ibland ryser jag till, när jag känner igen mig själv. Så ruskar jag av mig minnena, som om vore jag en hund, och de faller likt hårstrån till marken.
Minnen förtynar lätt, men tonåren dröjer sig kvar inom mig. Det är för sent att få dem att försvinna, de har spridit sig genom ryggmärgen och är en del av min kropp. De ligger och lurar utom kontroll, och gör sig påminda som obehagliga reflexer.
det är kanske svårt att skaka av sig tonåren med allt som finns kvar av den, kompisarna, rummet, osv.
SvaraRaderadock ska du ju flytta nu! fan att jag missar eran inflyttningsfest. alldeles för ofta önskar man att man kunde göra så som i den där michael keaton-filmen och ha en massa kopior av sig själv, så man kunde närvara vid alla värda saker. och tjäna in fyra gånger så mycket pengar på att alla arbetar.