tisdag 3 februari 2009

Friskolor och privatskolor

Det finns två märkliga missuppfattningar eller missförstånd (eller vad man nu vill kalla det) angående den såkallade friskoledebatten. För det första, vilken idiot kom på att kalla det för FRISKOLA? ”Friskolorna” är ju knappast friare än andra skolor, de lyder under skollagen precis som kommunala skolor gör. Den enda befogade termen är ju rimligtvis privatskola, men det vågade upphovsmännen troligtvis inte kalla dem, det luktar ju alldeles för mycket överklass och nyliberalism över det namnet. Dock, saker bör kallas vid sitt rätta namn; privatskola, således.

För det andra är det ju otroligt konstigt att ingen har lagt märke till det simpla faktum att det enda sättet att tjäna pengar på privatskolor (dvs. ”friskolor”) är genom nedskärningar? Och i och med att privatskolor är privata just för att deras ägare vill tjäna pengar, är nedskärningar det enda de kan använda sig av. Alla skolor får en viss skolpeng per elev, den skolpengen är bestämt av kommunen och således omöjlig att påverka för skolorna. Skolpengen utgör alltså privatskolans inkomst, och är fixerad. Ett företag som inte kan påverka (höja) sina inkomster kan endast skapa vinst på ett enda sätt, nämligen genom att minska på utgifterna. Nedskärningar, således. Det är därför privatskolorna vägrar acceptera elever med problem, elever som behöver specialhjälp. Dessa kostar ju för mycket, och får därför nöja sig med att gå i kommunala skolor, som sålunda får högre och högre utgifter och tvingas till nedskärningar på andra områden.
Det är därför privatskolorna ofta saknar skolbibliotek, kurator, skolsköterska osv. För de välartade medelklassbarnen som går på privatskolorna har naturligtvis inga sociala problem, och böcker finns i vilket fall i överflöd i deras föräldrars bokhyllor (däremot kan privatskolorna omöjligen tänka sig att dra ner på antalet mp3-spelare till eleverna, dessa är såklart oundgängliga i undervisningen och har ingenting med osmakligt (och osakligt) elevraggande att göra). För att inte tala om att privatskolorna sällan eller aldrig handikappanpassar sina skolor, de är ju alldeles för fina för att ta in handikappade barn.
Den jämlika skolan är död, och istället ska vi börja sortera barn efter klass redan i lågstadiet. Barnen offras på nyliberalismens altare - Högerpolitik som i en ask!
(Jag medger att privatskolor också kan tjäna pengar genom sponsring, det är dock ingalunda något bättre alternativ, då det upphäver skolans status såsom oberoende institution).

Hela detta resonemang är förövrigt giltigt även för andra sektorer av den offentliga sektorn som håller på privatiseras; vårdcentraler, akutmottagningar, universitetssjukhus etc.

Hur kommer det sig att vi i Sverige har blivit lurade att tro att det enda sättet att förbättra kvaliteten på den offentliga sektorn är att privatisera och följaktligen skära ned den?

Tyvärr gör man det för enkelt för sig om man bara skyller på borgarna i denna fråga. Borgarna har givetvis ett stort ansvar, men eländet började när Göran Persson 1990-1991, som då var skolminister, fick för sig att kommunalisera den svenska skolan, vilket innebar försämrad kvalitet överlag, men framförallt kraftigt ökade ojämlikheter inom skolväsendet (vem som helst kan väl räkna ut att Danderyd kan lägga större resurser på utbildning än t.ex. Botkyrka eller Sorsele?). Således förkastades idén om en jämlik skola för alla barn, oberoende av ursprung. Nästa steg togs när Göran Persson, numera som statsminister, började privatisera skolor en masse senare under 90-talet. Borgarna har sedan accelererat denna utveckling till det absurdas gräns (Täby har numera inte en enda kommunal skola kvar, förövrigt ett arv efter Filippa Reinfeldt). Och där är vi idag.

Det sitter en stor flock sidensvansar utanför mitt fönster!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar