Fuck Putin

Kristendomens janusansikte
Det kristna etablissemanget, vare sig det handlar om Vatikanen, de nordeuropeiska statskyrkorna eller de protestantiska frikyrkorna, har på drygt hundra år förvandlats från det västerländska intellektuella livets centrum till en irriterande och anakronistisk böld i dess periferi. Förvisso en remarkabel utveckling som endast bör välkomnas.
Det verkligt intressanta är dock hur den globala kristenheten reagerat på denna degradering. I takt med att man förlorat inflytande, utrymme och problemformuleringsprivilegier, har man i allt högre grad målat in sig själv i ett hörn. Och vilket hörn dessutom! När man studerar dagens kristna debatt, samt det kristna bidraget till den vidare politiska diskussionen runt om i världen, slås man omedelbart av att det är två frågor som dominerar fullständigt, nämligen hatet mot homosexuella samt motståndet mot kvinnors rätt till abort. Det är inte bara obehagligt och förkastligt, utan framförallt väldigt konstigt. Hur har världens (i antal utövare) största rörelse lyckats förfalla till en jättelik sekt där man tydligen bara sitter och hatar människor som råkar tycka om andra människor av ”fel” kön? Varifrån kommer den kristna kyrkans besatthet av sexualitet - och viljan att kontrollera andra människors (i synnerhet kvinnors) sexuella liv - ifrån? Det orkar jag inte spekulera i här och nu, men det är en hemskt intressant frågeställning. I en värld där miljontals människor svälter ihjäl varje år ägnar kyrkan all sin kraft åt att bekämpa homosexualitet. Var är logiken i det?

Emellertid finns ju också den andra sidan av kristenheten (därav rubriken). Den del som karaktäriseras av Jesu liv och gärning, av det kristna kärleksbudskapet och som fick sitt klaraste uttryck i den latinamerikanska befrielseteologin. Denna lite perifera del av kristendomen - som i ärlighetens namn aldrig riktigt lyckats hävda sig i det större kristna sammanhanget – utmärks av, och hämtar inspiration från, Markusevangeliet:

Mark 10:21P
Jesus såg på honom med kärlek och sade: "Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig."
Mark 10:22
Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket.
Mark 10:23P
Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: "Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!"
Mark 10:24
Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: "Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike!
Mark 10:25
Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike."

Jesus avslutar sedan med de bevingade orden:
”Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist."
Dvs. klassamhället är ett världsligt fenomen, som inte äger någon som helst giltighet i det större sammanhanget.

Detta är en del av det kristna budskapet som lätt glöms bort. Kyrkor runt om i världen bedriver, vid sidan av att hetsa mot homosexuella, även en omfattande, och mycket nyttig, social verksamhet, även om den bakomliggande ideologin sällan överensstämmer med min.
Medan vänstern (inklusive jag själv) mest bara sitter hemma och gnäller i parti och minut, gör ju svenska kyrkan och andra kristna organisationer ju faktiskt någonting praktiskt för att hjälpa de mindre lyckligt lottade. Man ordnar härbärgen åt de hemlösa, soppkök åt de hungriga, skydd åt flyktingar, sociala program åt de utsatta, plus omfattande biståndsprogram runt om i tredje världen. Vem har någonsin sett en socialist erbjuda husrum till en missbrukare?
En reservation bara, en mycket viktig reservation: de kyrkliga organisationerna saknar fullständigt en analys av varför folk är hemlösa i världens rikaste länder, de saknar helt och hållet en politik för att komma åt grundproblemen. Och det är naturligtvis där vänstern kommer in, med det är en annan fråga.
Men, med det sagt; i Sverige, liksom i stora delar av den ”kristna världen”, är det de kyrkliga organisationerna som bär det sociala engagemangets fana högst. De tar strid där de progressiva rörelserna kapitulerat, vilket måste ses som ett fruktansvärd misslyckande för den västerländska vänstern.

Dock, dessa beundransvärda undantag till trots, kvarstår det faktum att den kristna mittfåran fortfarande är hopplöst besatt av att jävlas med homosexuella och gravida kvinnor. Något som gör det till en av de mest reaktionära krafterna i det moderna samhället. Så länge man förminskar Jesus till en simpel homofob kommer kyrkan fortsätta föra en borttynande tillvaro i samhällets utkanter, och det med all rätt.

Avslutningsvis ska jag citera den berömde brasilianske biskopen och befrielseteologen Don Helder Camara (”Den röde biskopen”): "När jag ger de fattiga mat kallar de mig helgon, men när jag frågar varför de fattiga inte har någon mat kallar de mig kommunist". (Till saken hör att befrielseteologin bekämpades tämligen brutalt av de latinamerikanska fascistdiktaturerna, i skamlig allians med påven och Vatikanen (Vatikanen gav sitt tysta medgivande när deras egna präster och nunnor mördades, torterades och våldtogs)).