Strunt

Han läser P-O Enquists själbiografi. Förstår att han alltid hoppats att liksom denne vara en poetnatur. Fast drömmer gör han nog mest, innerst inne naturligtvis hopplös. Han vet att han borde vara det, måste. Allt annat vore förmätet. Skriver i alla fall en dikt, endast på måfå. Han improviserar ihop den och publicerar den på hans och vännernas gemensamma blogg. Någon riktig dikt tycker han ändå inte att det är fast ganska bra blir det. Han får positiv respons, bara lite men det räcker för en som hoppas. Han skriver efter ett tag en till som han publicerar direkt. Den är värdelös. Han kan i efterhand inte förstå varför han skriver och publicerar så hastigt, utan eftertanke. Han är nog bara naiv. Lånar i alla fall Enquists stil och skriver något slags text. Kanske en förklaring. Själv ser han det som ett skämt. Eller bara strunt. Trots detta publicerar han lika blåögt också den texten...