Jag har tidigare, för en ganska lång tid sedan skrivit något litet om såväl dagdrömmeri som bussåkande, två saker som med framgång kan kombineras. Jag tänker nu sammanfläta dem ytterliggare.
Det är nämligen så att jag tror mig ha kommit på varför jag finner det så utomordentligt trivsamt att åka buss. Nu talar jag inte om de självklara fördelarna, att man får tillfälle att lyssna på musik eller läsa är verkligen trevligt men jag försöker se situationen i ett större perspektiv. På bussen befinner man sig bland folk, man ser dem och känner sig nära deras liv, de är medmänniskor men de stör mig inte. Ingenstans är min föreställningsvärld lika nära verkligheten. Det käns till och med som att jag befinner mig i båda samtidigt. I andra sociala sammanhang där kommunikation förväntas är det annorlunda, där är det omöjligt att vara kvar i dagdrömmen. På bussen är det ingen som väcker mig från mina tankar, ingen som gör mig besviken. Gemensamhet men ändå inte och det är trivsamt.
Hela scenariot förutsätter naturligtvis att man är själv. Är man det inte avgör väl sällskapet huruvida det är trevligt eller ej . Värst är det träffa någon man halvkänner(om han/hon inte är råskön förstås). Sedan antar jag att hela sammanhanget kan ge motsatt effekt - ensamhet, på ett dåligt sätt.
Det här blev nog ingen klokare av. God natt!
Grabbar och Jargong tackar för i fredags!
13 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar