Lilla Gröna Du

Lilla Rita Karin, hon var så vacker när jag kom, hade på sig en röd klänning, och spänne i det ljusa håret hade hon, fast håret är så ljust så spännet nästan inte syntes, men hon menade väl i alla fall. Och ett förkläde, för hon höll på att laga mat. Vin hade hon också, det var en present från morsan hennes, som hade jour på sjukstugan den kvällen, Hon log så där som när man väntar nånting, och det slog att jag kanske borde köpt nån grej till henne, men ni förstår, man kan inte tänka på allt här i världen.

Och vi satte oss i finrummet och försökte äta men det var omöjligt.
- Varför reser du? frågade hon, när vi gett upp allt hopp om käket hennes.

Men då hade jag redan rest, jag var långt nere i Ismir, på en ödslig krog vid havet och talade med en mustasch-pascha om hur svårt det var att ta adjö av Rita Karin. Och paschan förstår mig, han fyller på glaset och säger:

- Själv reste jag igår från Konstantinopel
- Du kan vänta på mig om du vill
- Ja, sa hon och fingrade på glaset. Jag visste att det betydde ingenting. [...]

- Jag måste gå nu. Jag måste skynda mig hur mycket som helst.

Hade jag varit Rita Karin skulle jag satt igång och gråta. Jag skulle i varje fall visa att jag kämpade med gråten. För det var ju inte precis multiplikationstabellen jag läste upp. Och jag tänkte minsann inte säga att jag älskade henne, så länge hon inte verkade mer ledsen.

- Underbart det skall bli att få åka, sitta i en bungalow nere vid havet, se solnedgången och höra turkisk musik. Det var kanske fel taktik. Men hon höll armarna runt mig. Det var uppgjort att hon skulle stanna i sängen. Hon såg upp i taket och jag hade huvet mot hennes bröst.

- Men jag kommer att sakna dig; hemskt mycket. Det lät så överblivet och hjälplöst
- Det tror jag inte, du glömmer mig snart.
- Aldrig Rita Karin. Aldrig dig. Men jag måste gå nu.

Det gjorde ont. Jag kröp baklänges ur sängen. Jag ville inte möta hennes ögon. Och därför tittade jag. Och jag såg att hon arbetade med att vara stark. Att hon försökte verka oberörd. Så jag gick och stod utanför dörren och väntade på hennes gråt.

Och den kom till sist. Den kom så gud hjälpe mig. Men jag vågade inte gå in, eller ens öppna dörrn och stå där igen. Det var försent att ställa sig där och säga: Jag älskar dig.