Olle Ljungström i all ära, för jag har alltid tyckt att han varit rätt bra men det är faktiskt Perssons Pack som gäller. Jag vet att ingen bryr sig men deras skiva motsvarade med råge mina oförskämt högt ställda förväntningar. Den är bra och framförallt så underbart äkta. Jag blir skitglad av just detta genuina som de förmedlar. Låten Krig och kärlek rekommenderar jag till alla mina vänner. Till Olle Ljungström kanske jag får tillfälle att återvända så snart jag hunnit lyssna på hans nya.
Det här inlägget får bli en kort summering av vad jag har att säga om det ni skrivit under den tid jag varit inaktiv här. Dock bara det rörande musik. Om jag sprider ut det som kommentarer passerar det obemärkt förbi och något liten effekt vill man ju uppnå. Och som sagt: kortfattat. Billy Bragg är skitbra. Jag håller inte riktigt med Björn i hans utläggning om Air France/modern musik osv. Tycker att det är en alltför vetenskaplig syn på något sätt, tror att Gunnar var inne på det men det handlar om uttrycket. Att uttrycket ska utvecklas och bli "bättre" finns det väl egentligen ingenting som pekar på. Visserligen inte heller på motsatsen. En sak som jag tänkte på är att den musik som den stora allmänheten lyssnar på är väldigt mycket osmakligare än den var förr, andelen skitmusik är, som jag ser det långt mycket större idag. Jag känner inte att jag orkar fördjupa mig i det här nu. Jag räknar istället kallt med att ämnet kommer stötas och blötas friskt så snart vi samlas så skit i min lilla kommentar.
Mer kortfattat: Jag kunde bara Bon Iver på Torres. Anna Järvinens nya verkar underbart, jag befarar att jag inte längre kommer kunna eller vilja värja mig. Jag har upptäckt ett par helt fantastiska låtar med Simon & Garfunkel som på något sätt gick mig förbi när jag på högstadiet förkovrade mig i deras musik. Flowers never bend with the rainfall och A poem on the underground wall heter dem. Även Dangling conversation kan läggas till. The Clientele är mycket bra band. Vad mer. Perssons Pack.
Och: Minda drömmars stad är fenomenal. Det trodde jag som inte, inte att den skulle vara så bra. Synnerligen mysig berättelse.
Björn ska såklart ha beröm för det om Socialism/religion, fint. Pingisbilderna = beyond fina. Om jag får säga det själv.
Grabbar och Jargong tackar för i fredags!
13 år sedan
beyond fina!
SvaraRaderaHaha, ”jag vet att ingen bryr sig”, lustigkurre där!
SvaraRaderaAngående det jag skrev om musik ska man inte ta alltför seriöst på det, men jag måste få protestera mot det du kalla en ”vetenskaplig syn”. Egentligen är det naturligtvis omöjligt att jämföra vad som är bar respektive dålig musik, musiken får sitt värde i den enskilde lyssnarens öron och där råder ingen objektivitet. Allt som är subjektivt blir ju per definition omöjligt att jämföra (åtminstone kommer jämförelsen om den sker helt sakna giltighet).
Det jag gjorde var att, på ett aningen polemiskt sätt, förklara varför jag gillar den musik jag gillar, och varför just denna musik på tilltalar mig mer än all annan musik.
Det jag skrev var givetvis subjektivt (även om jag, för att smygprovocera, presenterade det i generella/objektiva termer), men jag tror det är att det är att lura sig själv att förneka strukturerna i sitt eget musiklyssnande, samt orsakerna till dessa. Det är ingen slump att jag lyssnar på en viss typ av musik, och i och med att musiklyssnandet inte är slumpmässigt måste det betyda att det finns bakomliggande orsaker till det.
I sökandet efter grundläggande orsaker bör jag naturligtvis slutligen nämna faktorer som umgängeskrets, social och kulturell kontext, politisk åskådning (inte för att det finns speciellt många uttalade folkpartister i musikvärlden, men ändå), Internets oändliga möjligheter etcetera.
Såhär i efterhand måste jag faktiskt erkänna att jag inte riktigt minns vad jag skrev i det där inlägget, så jag kanske har svarat på helt fel saker nu.
Gått ut och slagits mot väderkvarnar liksom.
Trevligt att du är tillbaka Albin, det var inte igår!
Jag kom på för ett tag sedan att det var djupt orättvist att lyfta fram Milkys "Försenade veckoslutsreflektion" (minns inte exakt vad du kallade den) för i själva verket uppskattar jag allt som skrivs här på bloggen oerhört mycket. Vill dock ändå säga att Christians dikt var suverän.
SvaraRaderaJag ska spinna vidare på det du svarade här milky, men inte än. Nu kom Emma och vi ska baka.
Till er alla: Bry er om Perssons Pack! Jag slås nu av att jag glömde det allra bästa med deras skiva, spelglädjen! Den saknar motstycke. Ren och fin glädje.
Milkyvännen. Du missuppfattar mina invändningar, något annat var väl inte heller att vänta med tanke på hur luddigt formulerade de var. Att det finns strukturer i det egna musiklyssnandet liksom bakomliggande orsaker till att det ser ut som det är jag helt på det klara med. Så inte var det mig du slogs mot i alla fall.
SvaraRaderaI ärlighetens namn var det längesedan jag läste ditt inlägg som satte stenen i rullning men det jag reagerade på var att du menade (som jag förstår det hela) att musiken hela tiden utvecklas och blir bättre, objektivt bättre. Att det vore logiskt, som om det rörde sig om en vetenskap. Det är ju konst vi talar om, metoden eller tekniken skiter jag i. Det enda som räknas är musiken, och framförallt(precis som jag tror att Gunnar har menat) dess uttryck. Jag är egentligen ganska medveten om att jag inte bidrar men någonting nytt till den här diskussion men det spelar ingen roll). Att du klagar på på den klassiska instrumentuppsättningen har jag ingen förståelse för, den är ju oväsentlig i sig.
Att det finns en tydlig musikhistorisk kanon håller jag alltså med om. För min del tilltalas jag dock, generellt sett mer av 40-talistelefanternas uttryck än de moderna mer digitala konstellationerna.
Jag tappar fokus. Tror att allt det här är lättare muntligt.
Haha, vilken förunderlig diskussion det här artar sig till!
SvaraRaderaMen för att klargöra vissa saker, samt undvika framtida missförstånd, ska jag sammanfatta mina ståndpunkter:
- Jag tycker, av ett antal skäl (varav jag nämnt somliga) att den musik som görs ”idag” (dvs. de senaste typ tio åren) generellt sett är bättre än den musik som gjordes innan dess. Detta är min subjektiva värdering.
- Jag tycker också att det finns större möjligheter att göra ”bra” musik idag än för t.ex. 40 år sedan. Uppenbar är ju den tekniska utvecklingen, ny teknik (främst digital teknik) som skapat vidgade möjligheter för helt nya sätt att göra musik; nya ljud, nya ”sounds” och nya sätt att komponera. Den teknologiska utveckling tror jag även har lett till att fler kan ägna sig åt musikskapande; man behöver inte längre ett band, instrument och en replokal, utan det räcker med en dator. Internet tror jag även vidgat vyerna ordentligt, det har skapat oändligt mycket större tillgång på musik, vilket leder till att man kan hitta nya inspirationskällor i andra länder osv. Slutligen har ju dagens musiker en större historisk källa till inspiration än gårdagens; dagens artister kan hämta inspiration från 60-talet, men 60-talets artister kunde inte hämta inspiration för det som görs idag. Och jag tror att inspiration är oundgängligt för allt skapande. Detta, de nya möjligheter som finns idag men inte tidigare, ser jag som objektiva faktum.
- Sen huruvida dessa objektiva faktum faktiskt har lett till ”bättre kvalitet” är ju upp till var och en att avgöra. Jag tycker som sagt att musiken har utvecklats otroligt mycket, och till stor del i positiv riktning, något som mycket väl till viss del kan bero på de förändringar och nya möjligheter jag nämnde ovan.
Det där med den klassiska instrumentuppsättningen blev lite uppblåst, men jag tycker att den riskerar att begränsa musiken. Något så simpelt som en fiolslinga kan göra underverk med en annars ganska färglös poplåt. Men det är ju naturligtvis upp till skaparen själv att avgöra.
Sen stör jag mig lite på att Rockbandet (med just den instrumentuppsättningen) på något sätt har blivit musikvärldens norm, dess ideal. Tänk ett gäng mellanstadiekillar som beslutar sig för att starta ett band, nio gånger av tio kommer det bandet ha exakt den uppsättningen (mellanstadiekillar har ju en viss tendens att följa rådande normer), vilket jag tycker är trist och stereotypt. Lite som att killar ska tycka om blått och tjejer rosa.
Och slutligen, nej, jag tycker inte instrumentuppsättningen är oväsentlig i sig. Jag är t.ex. väldigt svag för både fiol och piano, medan jag tycker gitarrsolon ofta blir rent vedervärdiga fenomen. Metoden/tekniken/instrumenten som sådana kan man såklart skita i, men det går inte att förneka att de ha en stark inverkan på hur musiken blir, dvs. dess uttryck. Uttrycket står inte fritt från metoden, de hänger samman.
Oj vad jag känner mig urfånig när jag skriver det här. Ska vi ta det mellan fyra ögon istället?
Jag tycker att vi tar och pratar om saken, ja. Jag älskar piano och fiol.
SvaraRaderaHaha vad kul att vi säger att vi ska "prata om saken". Det är som att vi vore ett par och det här var ett svårt problem i vår relation.
SvaraRadera