Förresten, angående debatten om musik idag och igår.
Många hävdar att det görs mer skitmusik idag än förut (med förut åsyftas vanligen 60- och 70-talet).
Jag skulle vilja betvivla det. Jag tror den åsikten snarare bygger på att dagens skitmusik är så mycket påtagligare och mer irriterande än gårdagens. Man bombarderas– genom radio, tv och andra medier - obönhörligt av nutidens skitmusik, medan gårdagens skitmusik i stort är bortglömd (just för att den var så dålig). Jag tror att det gjordes minst lika mycket skit på 60-talet som idag, det är bara det att ingen minns den längre, precis som ingen jävel om 40 år kommer komma ihåg vem idol-danny var. Men just för att dagens skitmusik är så nära känns den så mycket sämre.
Skulle man lyssna igenom en toplista över vad som sålde bäst eller spelades mest på radio 1966 tror jag nog att man skulle bli lika bedrövad som av att lyssna igenom en dylik lista från 2009. Melodifestivalen (en bra måttstock på vad som går hem i stugorna) var väl inte speciellt mycket bättre på 60-talet än idag? Den typen av musik har väl alltid varit vedervärdig?
Det historiska minnet är selektivt, och mycket sållas bort i processen.
Snoddas var knappast lika vulgär och motbjudande som Alexander Bard, men inte fan gjorde han speciellt mycket bättre musik!
Grabbar och Jargong tackar för i fredags!
13 år sedan
Nja, visst sållas mycket bort, och visst väljer vi i mångt och mycket vår historia. Men faktum kvarstår, 60-talets storsäljare var mycket smakfullare än dagens. Enligt mig alltså. Ta till exempel California Dreamin med The mamas & the papas, galet bra låt. Inte för att ett exempel kan säga så mycket om helhetsbilden. Men jag tycker som ändå att det är mindre nedsmutsat på den tiden, syftet och det.
SvaraRaderaMjo, men jag tror nog det var ganska likartat ändå: mycket skit, men med en del pärlor som lyste upp i mörkret!
SvaraRaderaDäremot har du (ifall jag förstår dig rätt) helt rätt i det du skriver om "syftet och det". Musikindustrin som industri betraktat är ju betydligt värre idag än för 30-40 år sedan. Det skivbolagen sysslar med idag, att producera stjärnor istället för musik, är ju grymt osmakligt. Man har liksom ett färdigt koncept och ett antal färdiga låtar, så letar man bara upp någon/några som har såkallad "star quality", för att sedan börja marknadsföra denne/dessa som "den nya stora stjärnan". Musiken hamnar helt i skymundan, och det handlar bara om att marknadsföra en produkt. Kapitalism i sin smakligaste form.
Bara det faktum att samtliga stora popstjärnor verkar växla mellan samma lilla grupp låtskrivare är ju sjukt nog.
Exakt. Det finns ingen äkthet kvar, återigen: inget uttryck. Det är därför Perssons Pack är så jävla uppfriskande!
SvaraRaderaHaha, nja... Det mesta musiken som görs idag är nog ganska "äkta", i den meningen att artisterna är genuint intresserade av musiken de gör, samt såklart skriver den själva. Musikintustrin elefanter är ju undantag, om än extremt framträdande sådana.
SvaraRaderaJomenvisst men nu var jag så klart otydlig igen. Min kritik i fråga om brist på äkthet riktar sig mot mainstream grejen, ursäkta uttrycket. Det är faktiskt chockerande vad ungdomar, som de på mitt jobb faktiskt lyssnar på. Ren och skär dynga är vad det är.
SvaraRaderaVisst har arbetskamrater i allmänhet extremt dålig musiksmak? jag fattar inte vart de får allt ifrån!
SvaraRaderaJo. Ännu värre är det när bristen på omdöme även gör sig synlig i fråga om åsikter och värderingar. Visserligen har jag inte stött på det i särskilt stor utsträckning ännu.
SvaraRaderaJag bor för närvarande i ett litet kollektiv med killar, tjejer, män och kvinnor från mitt jobb. Skulle inte vilja kalla dem arbetskamrater.. Inte för att det behövs, men för att stärka er teori lite; Jag vaknade denna morgon kl 8:30 av att tjejen i rummet bredvid ( en till synes normal 22årig tjej från Karlstad ) spelade "Tusen och en natt" och "Living on a prayer".
SvaraRaderaArbetskamrater har i allmänhet extremt dålig musiksmak!
Hank