Björn, jag håller med dig på vissa punkter, men ändå.
Angående kanoniseringen håller jag med dig. Det handlar helt enkelt om nostalgi och nostalgin har även drabbat vår generation på något underligt sätt, vi var ju inte alls närvarande när det hände.
Jag ogillar rocknostalgin lika mycket som jag ogillar 68-nostalgin vad det gäller den politiska aktivismen. Det går inte att jämföra den tidens samhälle med det vi har idag. Idag finns det så mycket mer - även fast de flesta är dumma i huvet - det finns fler subkulturer idag som inte alls följer mittfåran, de kanske knappt märks, men de finns. Verkligen. Jag tycker det är större att vara motstridig idag än var det var för fyrtio år sedan. Då handlade det verkligen om att passa in.
Det är svårt att jämföra om dagens musik är mer nyskapande än gårdagens dito.
Detta klipp kan tas som exempel: http://www.youtube.com/watch?v=HICsPNm2ARY (Sevärt inte minst på grund av att en av de första kvinnliga rockgitarristerna medverkar i videon.)
Skulle någon spela samma sak idag, ja, knappast skulle det klassats som nyskapande, snarare gubbigt och tråkigt, det är ju bara trummor, bas och gitarr.
Men när det kom, det var bland det mest hutlösa folk hade hört!
Beatles skapade ramaskri för att de inte var snaggade, idag skulle ingen kalla dem långhåriga såsom de såg ut vid deras första skivsläpp.
Jämförelsen tycks för mig nästintill omöjlig att göra. Framförallt onödig.
Det är väldigt få artister och musikskapare som funnits sig en egen genre, utan några referenser till tidigare.
Angående den digitala revolutionen håller jag med dig om att bredden har blivit miltals vidare. Men med min naiva, nästan religiösa, tro på musiken, att musik är så mycket större än instrumentering och att det aldrig kommer slutas göra bra och ärlig musik, tror jag inte kvalitén har höjts, möjligtvis förutsättningarna.
Och de här taggarna mot gitarr, bas och trummor-konstellationen som du verkar hysa. Det förstår jag inte, som om det skulle vara en genre. En genre som bara förkunnar nostalgi och strävan bakåt. Så är inte fallet.
Grabbar och Jargong tackar för i fredags!
13 år sedan
Håller med om att nostalgi kan vara osmaklig. Men att säga att folk är dumma i huvet, för att dem kan känna nostalgi känns lite för mycket. Kan förstå, och kan själv till viss del vara, nostalgisk, just på grund av den samhörighet, känsla av att saker kan förändras och sen så klart musikscenen, innan bubbland sprack. Jag ser det som över mitt medvetande att bestämma hur vida jag skall känna nostalgi. Vad jag sen väljer att göra av den är en annan femma..
SvaraRaderaJag tycker inte att en kulturs syfte i sig skall vara att "inte följa mittfåran". För mig handlar det om tron på någonting, snarare än romantiseringen om sig själv, görandes något stort.
Hank
Jag menade inte något av det där du verkar syfta på.
SvaraRadera"de flesta är dumma i huvet", det menade jag rent allmänt, min fallande tro på en del i vårt samhälle, stor del dessutom.
Sedan har jag inte sagt att kulturens syfte ska vara att "inte följa mittfåran". Jag har ingen aning om kulturens syfte. Tänk den som visste det.