http://www.youtube.com/watch?v=9GUa-8y1HSQ&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=VqkH9iDxqaI&feature=related
http://www.myspace.com/theairfrance
Air France
När man lyssnar på dem slås man omedelbart av att det här utgör det slutgiltiga, det definitiva, beviset på 2000-talets musikaliska seger över samtliga tidigare epoker i historien. Det är som om hela musikhistorien bara varit ett enda långt förspel inför denna orgasm, en brokig transportsträcka till det fulländade.
Alla Coltranes, Bowies, Youngs, Dylans och Morrisseys tvingas obönhörligt kapitulera inför den fullkomligt makalösa armé av ljud som Air France frambringar.
Sedan kommer man att tänka på att denna perfektion är teoretiskt helt omöjlig att uppnå med en klassisk uppsättning av trummor, gitarr och bas, eller om man så vill, med en ensam akustisk gitarr. Den kreativa fullkomlighet som uppnås hos dessa göteborgare går faktiskt inte att åstadkomma inom rockens eller den klassiska popens musikaliskt snäva ramar.
Med marxistisk terminologi skulle man kunna säga att de rådande produktionsförhållandena har blivit förlegade, och omsprungna av franska flygplan. Rocken är feodalismen, Air France den vidunderliga kapitalismen.
Torkel, Air France är kanske din finaste gåva till mig. Dom är som en enda lång lycklig dröm, precis som du. Tack Tommy!
Jag lyssnar på Air France - June evenings och jag gillar det. Men.
SvaraRaderaJag tycker du är alldeles för kategorisk Björn.
Jag hör en bas, jag hör ett trumkomp och diverse elektroniska ljud. Allt det där har funnits länge.
Glöm genreindelningen och glöm kampen mellan olika musikepoker. För mig är allt det högst ointressant.
Uttrycket ståendes ensamt är vad som är intressant.
Givetvis kategoriserar jag! Och inte nog med det, jag överdriver ju ganska ordentligt också! Bara det att jag beskriver musiken som ”perfektion” är ju nog förmätet i sig, ingenting kan vara perfekt i konstvärlden. Men men, det är lite som jag skrev i mitt inlägg om idrott och politik: det är betydligt roligare att ikläda sig rollen som arg agitator, att överdriva och driva teser in absurdum. Alternativet, att alltid tänka på att vara nyanserad hela tiden (å ena sidan bla bla bla, å andra sidan blö blö blö) må vara intellektuellt korrekt, men samtidigt så förbannat mycket tråkigare (både för författaren och för läsaren). Med andra ord, man ska ta det jag skriver med en nypa salt!
SvaraRaderaDock vidhåller jag min grundläggande åsikt i sakfrågorna, nämligen (1) att det generellt sett görs bättre musik idag än för 20 eller 40 år sedan, samt (2) att musik kan uppnå en ”högre nivå” ifall man går utanför den klassiska rockkonstellationen trummor, bas gitarr (förlåt mig, det där lät faktiskt sjukt flummigt/pretentiöst).
Jag blir lätt irriterad på den överdrivna betoningen av ”män födda på 40-talet, men en gitarr” när folk talar om vad som är ”objektivt bra musik”. Jag tycker, på fullt allvar, att Air France och andra nutida popkonstellationer, är klart bättre än många av de gamla elefanterna som alltid nämns (Bowie, Stones, Young osv.).
Orsaken att jag delvis nedvärderar dessa elefanter är att jag tycker att det finns en onödig historiseringstendens hos folk när det kommer till musik. Det har, på samma sätt som i idéhistorien eller litteraturhistorien, byggts upp en musikhistorisk ”kanon” över vad som är klassificeras som bra respektive dåligt, vad man ska ha hört, och framförallt vad man ska tycka om. Det finns viss musik som anses som ”objektivt bra” (det går t.ex. inte att hitta en lista över musikhistoriens bäste skivor utan att typ Highway 61 Revisited är med på top 10). Min åsikt är att denna kanon bygger lika mycket på musikens faktiska kvalitet som människors vilja att passa in, vilket man gör genom att erkänna sig till denna kanon (”om alla andra tycker om Neil Young så måste han ju bara vara bra”).
Därmed inte sagt att dessa artister är dåliga, men deras plats i musikhistorien är inte enbart att hänföra till deras musikaliskt överlägsna kvalitet.
Sen är det inget konstigt att en sådan här kanon skapas, och att folk erkänner den, men det betyder inte att den är korrekt (eller ”korrekt”).
Huruvida det är intressant med jämförelser (mellan genrer och epoker etcetera) i musik är ju naturligtvis en subjektiv fråga (precis som allt annat som gäller smak), men det tycker jag absolut det kan vara. Detta för att det helt enkelt är ett obestridligt faktum att jag lyssnar på en viss typ av musik (främst nyare popmusik), och att denna sorts musik uppenbarligen tilltalar mig på ett visst sätt. Jag kan inte se varje band/artist som enbart en enhet för sig, det finns nämligen grundläggande strukturer i mitt musiklyssnande, vare sig jag vill det eller ej.
Jag skulle till sist vilja hävda att till följd av den digitala revolutionen de senaste åren har popmusiken breddats ordentligt, med flera nya ”sound” som resultat. Alla artister har naturligtvis influenser från musikhistorien (”Jag hör en bas, jag hör ett trumkomp och diverse elektroniska ljud. Allt det där har funnits länge.”), men det motsäger inte att det (enligt mig) görs mer nyskapande och intressant musik idag än för 10/20/40 år sedan. Man använder gamla ljud på nya sätt, och kombinerar dem med nyskapade ljudbilder, vilket inte sällan blir äckligt bra.
Oj det här blev både långt, förvirrat och tämligen pretentiöst. Förlåt mig!