Fuck Putin

"Helgreflektion", "söndagsreflektion" eller något i den stilen
Nej, nu tycker jag att det blivit för mycket hat här. Låt oss bryta av med lite politik (men vad är mer politiskt än hat frågar sig den uppmärksamme! Och jag säger inte emot. Men i alla fall.). Jag spinner vidare på min egen förmätna tradition och kallar det för "helgreflektion", "söndagsreflektion" eller något i den stilen. DN har ju sin värdelösa "Niklas Ekdal - Söndag" (numera "Peter Wolodarski - Söndag") och GoJ kan väl knappast vara sämre än Bonniers pinsamt odugliga men ack så egenkära flaggskepp?

Så, till saken. För ett par veckor sedan var det feministfestival här i stan. På festivalen var bara kvinnor, barn och transpersoner välkomna. En av arrangörerna motiverade beslutet med att hon "inte kunde bryta sig ur sin könsroll om män tilläts komma".
I sedvanlig ordning kände sig mängder med medelålders män oerhört kränkta av denna utstuderade diskriminering, och jag kan tänka mig att insändarsidorna glödde av indignation. Själv tycker jag att det blir lite patetiskt när att somliga män blir så ohyggligt provocerade av denna typ av ställningstaganden. Politiken och offentligheten har ju trots allt varit en exklusivt manlig arena sedan åtminstone antiken, och att då känna sig jättekränkt av att kvinnor agerar i den politiska sfären utan hjälp av män är ju minst sagt löjeväckande.

Men! Även jag är dock kritisk mot detta beslut (och i synnerhet den teori som det ger uttryck för) om än på andra grunder än kränkt manlig självkänsla (hoppas jag i alla fall).
Bortsett från det befängda i att påstå att man inte kan "bryta sig ur sin könsroll" i närvaro av män (som om könsroller enbart skulle skapas/upprätthållas i interaktion med det motsatta könet. Som om män som umgås med andra män i grupp, på något sätt genom frånvaro av kvinnor skulle bli fria från manliga könsstereotyper. Hockeyomklädningsrum någon? Nej, könsroller är betydligt mer komplicerade än så) är jag kritisk till det då jag ser det som ett uttryck för den identitetspolitik som jag är så urbota less på. Identitetspolitik, ett typiskt modefenomen från 90-talet som levt kvar alltför länge, ser jag som en återvändsgränd för de progressiva rörelserna. Den är nämligen behäftad med flera problem, som snarare gör den kontraproduktiv än radikal.
Ett klargörande först. Identitetspolitik är väl ett ganska vagt begrepp, som saknar en självklar definition, varför vissa missförstånd kan uppstå. Här används identitetspolitik i meningen att politisk praktik ska byggas på upplevda identiteter, vare sig det handlar om kön, sexualitet etnicitet eller annan valfri identitet.

Problemen men identitetspolitiken är alltså flera. För det första har vi svårigheten med identiteten som sådan. En fungerande identitetspolitik skulle förutsätta att människor kan placeras i klara, entydiga och rigida identitetskategorier, vilket naturligtvis är omöjligt. En kvinna är inte bara en kvinna; hon kan vara hetero- bi- eller homosexuell, kristen, ateist eller muslim, arbetarklass eller överklass, socialist eller folkpartist, infödd svensk eller invandrad somalier, osv. osv. Identiteter är alltid multipla, kluvna och flyktiga, och ingenting som enkelt kan fästas på människor. Man kan inte placera människor i bestämda fack, människorna överskrider alltid dessa bestämda kategorier.
Att bygga politik på identitet skulle innebära väldiga problem för mig. Jag är en medelklassyngling men samtidigt socialist, jag är man (med skägg dessutom) men samtidigt feminist, jag är en vit, blond, blåögd svensk men samtidigt hängiven antirasist. Identiteterna står alltså i konflikt med varandra, och det blir således problematiskt att bygga politiken på denna kluvenhet, denna instabila grund.

Sedan kan man fråga sig om inte identitetspolitik (som ju i grunden är ett jämlikhetsprojekt) snarast resulterar i ökade skillnader, ökade fördomar och försvårad segregation. För det första kan identitetspolitiken av omgivningen tolkas som ett avståndstagande, och således försvaga stödet för jämlikhetssträvandet. Men framförallt tror jag att det kan befästa rådande fördomar, att man istället för att bryta sig ur den roll som givits en i själva verket bekräftar denna. Man tror sig skapa en självständig egen identitet, i motsats till den som givits en av det omgivande samhället, men istället slår denna "nya" roll över till en patetisk överdrift (nästan parodi) av den ursprungliga, förtryckande, rollen. Det var detta som hände bl.a. Négrituderörelsen under 1900-talet. Den "självständiga" identitet man bejakar blir oftast i princip samma som den identitet som skapats åt en, dvs. man bejakar omedvetet sitt eget förtryck. Man faller in i precis de stereotyper som man tror sig bekämpa.

Vidare riskerar identitetspolitiken att leda till söndring, och även på så sätt motverka sitt eget syfte. Om varje upplevd identitet ska ha sin egen självständiga rörelse leder det till betydande splittring av en progressiv rörelse med i grunden samma mål. Att söndra och härska är en metod makten alltid använt mot upproriska frihetsrörelser, att då göra söndringsarbetet åt dem är nästan lite väl generöst.

Till sist tycker att identitetspolitikens teoretiska grund, samt praktiska uttryck, känns tämligen reaktionära. Att tro att samma medfödda identiteter automatiskt skapar samhörighet och gemensam politisk plattform är inte bara naivt, det är även vådligt. Den ståndpunkten är en gren på samma djävulska träd som föder etniskt betingade inbördeskrig runt om i tredje världen. Det är ett uttryck för en förlegad tro på människan som oföränderlig, en kvinna är alltid en kvinna, en blatte alltid en blatte. Det är ett arv från avsevärt mörkare tidsåldrar än dagens. Förlegat och reaktionärt helt enkelt, och således inget för en modern vänster.

Så, för att sammanfatta:
En feministisk man är alltid en betydligt större tillgång för kvinnoemancipationen än en antifeministisk kvinna, en intellektuell socialist bidrar betydligt mer till socialismen än en moderat industriarbetare. Identiteten är inte viktigare än värderingarna.
Att tro att den feministiska rörelsen blir starkare av att bara innefatta kvinnor är att spela reaktionen rakt i händerna. Och det har den absolut inte råd med.