Fuck Putin

Om religion och upplysning

Christer Sturmark och hans fanatiskt religionshatande likar (typ Dawkins, Hitchens m.fl.) gör ett grundläggande fel i sin kritik av religionens plats i samhället. Genom sin schematiserade världsbild tenderar de att reproducera Upplysningens naiva människo- och religionssyn, vilket får avgörande konsekvenser både för problemformuleringen och lösningsförslagen.

Den religionskritik kom att bli dominerande i samband med Upplysningen utgick från att religion var detsamma som simpel vidskepelse, vilken i sin tur närdes av okunskap och brist på bildning. Religion enligt detta synsätt existerar sålunda enkom för att folk inte vet bättre; för att de inte är upplysta. Följaktligen skulle religionen försvinna av sig själv när vetenskapens förklaringsradie vidgas, och folk får kunskap om världens sanna beskaffenhet. När folk vet hur världen faktiskt ser ut behöver de inte längre religionen som förklaringssubstitut.

När religionen, trots Big Bang-teorin och Darwin, ändock har visat sig bestå, blir såklart Sturmark och gänget hemskt irriterade, och börjar bedriva massa patetiska "upplysningskampanjer", vilka givetvis slår i tomma luften.

Följaktligen inställer sig frågan: Hur förklara att människor, trots vetenskapens imponerande framsteg, fortsätter hålla fast vid sina vidskepliga irrläror?

Orsaken att sekulariseringens förutsägelser kommit på skam är att religionens funktion helt och hållet har missförståtts av Upplysningens arvtagare. Religion handlar helt enkelt inte om ren okunskap och vidskepelse.

Förenklat skulle jag vilja påstå att religionen fyller två funktioner, en på det individuella och en på det kollektiva planet.

På individuell nivå fyller religionen ett existentiellt/psykologiskt behov; religionen kan då ses som sublimerad existentiell ångest, eller rentav sublimerad dödsångest. Religionen skapar sammanhang och mening åt en människas liv, samt mildrar den skräck inför döden som (av naturliga skäl) är endemisk i alla kulturer. Religionen fungerar för individen som en form av verklighetsflykt, ett värn mot en hård, cynisk och förgänglig värld.

Med Marx knivskarpa prosa:

"Det religiösa eländet uttrycker samtidigt det verkliga eländet och protesten mot det verkliga eländet. Religionen är den betryckta skapelsens suckan, en hjärtlös världs hjärta, och det andelösa tillstånds ande. Den är folkets opium (min kurs.)."

Religionen fyller emellertid även ett socio-kulturrelt behov, såväl som medel för förtryck och stratifiering (uppifrån) som för sammanhållning och jämlikhet (nerifrån).

Religionen kan fungera (och fungerar också ofta) som ett högre, andligt rättfärdigande av orättvisor och förtryck. Religionen går de besuttnas ärenden, rättfärdigar rådande maktförhållanden, och bevarar således status quo. "Religionen är opium för folket", i motsats till "folkets opium".

På det sociala planet fungerar slutligen religionen som en sammanhållande kraft. Den skapar då kollektiva referensramar, beteendekoder och värderingar, och ett gemensamt sätt att se på världen. Någon form av kollektivt accepterat idésystem är oumbärligt för att ett fungerande kollektiv ska kunna uppstå, såtillvida att det är nödvändigt som grund för mänsklig interaktion och mänskliga möten. Religionen fungerar på så sätt nivellerande (istället för stratifierande); alla blir en del av en kollektiv gemenskap, och det skapas ett socialt rum som är öppet för alla och envar.

En relevant religionskritik bör syfta till att motarbeta religionens inneboende tendens till dogmatism och extremism, inte till att avskaffa religiösa åskådningar helt och hållet. Religionen kommer inte att försvinna så länge de sociala villkor som reproducerar den finns kvar. Humanisterna slåss helt enkelt mot väderkvarnar.