Fuck Putin

NÄR GANJA KOM TILL BYN (del 1)
Solen stod fortfarande lågt på himmelen, den tidiga junimorgonen var ännu inte fullt utslagen trots det övertygande ljuset, men ack, sommaren i denna västerbottniska inlandssocken var kommen. Över berget i öst med trevande rörelser styrde solen sina värmetentakler och klättrade långsamt uppåt den uppspända blåa skyn. Diset dansade sakta bort utöver dalgången och Jobs åkermark syntes, mot sjön inledde ljuset sin reflexiva verksamhet och från den mörka skogen som hade speglats under natten på sjöns stilla yta, blev nu sjön en ljuskälla stark lik någon annan. Månen syntes i väst, den knappa helmånen underströk nattens avsked, dagens efterlängtade ankomst. Moln något i sydväst från Jobs hemman, diset var nu borta, nötkreaturen började röra på sig, krakarna ställde sig upp under ett sömndrucket läte, kattorna strök runt i stillsam natur och ladornas stora röda skepnad funderade ej omärkbart längre, tydliga var nu omgivningens konturer.
Job gläntade på dörren sin och välkomnade den fuktiga och klara sommarluften, men något var icke som vanligt, en talliknande, nästan bränd enbuske, doft hade beblandats med den brukliga och vardagliga doften som allestädes morgonstund letade sig in hos Job, då denna gläntning var en högst viktig rutin för Job som tidigare under våren hade mist nästan liv och lem och förstånd och förnuft då han förlorade jäntan, Rut, sin – ofrivilligt barnlösa såsom de var, hemsöktes han var dag, än värre nu, av ensamhetens bittra men ironiskt paranta klädnad.
Job var ställd i förvirring: vad kom denna obekanta och pikanta doft utav? frågade han sig och bestämde sig för att gå ut i byn och fråga, trots denna tidigare morgon, han beaktade tidpunktens olägenhet, var en rundtur i byns hus och stugor en tvungen handling.
I grannstugan bodde n’Lidens pöjkar, ensamma efter faderns och moderns tidiga bortgång, häromåret lämnades de själva med åkermark, skogsbruk och allehanda sysslor som fadern tidigare ombesörjt på oklanderligt vis, n’Liden hade en varit högt skattad man i byn, arvet var inte lätt att bära för hans kvarvarande söner. Men kraft fanns i dessa pojkar, tre var de, femton år, sexton år och stor’Lidens äldsta son, arton år var han, Eewert hette han. Han var vaken när Job bestämt men respektfullt (med tanke på dagens ungdom) knackade på dörren, kokkaffet var på spisen när Eewert hälsade Job välkommen, slå dig ner säg, så bjuder jag på kaffe och en lite brödbit, sa Ewert. Tack så mycket, svarade Job, men det jag önskar är ej att slå mig ner, nej, utan kan du ej följa med mig ut och försöka utreda vad som doftar såsom tall nästan bränd enbuske? Jo, men inte lämnar jag huset förrän kaffet jag fått dricka, svarade Eewert. Nåväl, men jag står kvar i förstugan. Och så blev det. Eewert satt vid köksbordet och sörplade på det rykande heta kokkaffet medan Job stod kvar där han stod, Eewert med en drömmande blick, om än litet vemodig, Job var totalt uttryckslös, han stod i halvt mörker innanför ytterdörren.
Följ med nu ut, hur går det med kaffet? Frågade Job, jo, alldeles strax klar är jag, jag låter mina bröder ligga visst? De förtjänar en liten sovmorgon säg, svarade Job. Han gick lite före, Eewert lämnade stugan sin och ut mot dagen gick han och snabbt kände han, precis som Job tidigare gjort, hur något lurt var i doften som nådde hans luktsinne. Vad är detta? Frågade han, ja inte vet jag, svarade Job, du är ju ungdom vettja, inte vet du? Frågade Job Eewert. Nej, jag vet inte heller, det är som nå tall nästan bränd enbuske i luften. De tystnade, med undrande blick sökte de igenom det kringliggande landskapet. Mot byns mittpunkt, sjön, längs med ån och dikena upp mot kapellet på höjden, utefter stora vägen bortanför där bussen stannade för resa vidare mot Norsjö, tillbaka till sjön, den tycktes vanlig, åkermarken som breddes ut under deras fötter, skogskanten bortåt danslogen, den fallfärdiga bron över ån, allt var som vanligt, länge stod de tysta, sniffade i luften och funderade. Vi går bort ti’ kappelle’, sa Eewert, månne salig prästen hava vetskap om detta. Ja, låt oss.