fredag 27 november 2009

Om IQ och kvantifiering


Att använda IQ (eller intelligenskvot) som ett universellt mått på intelligens måste vara ett av människans dummaste påfund. Intelligens bör ju rimligen vara ett mått på de kognitiva funktionernas kvalitet, effektivitet och skärpa (dvs. hur väl hjärnan fungerar). Ett IQ-test mäter emellertid endast en ytterst marginell del av hjärnans aktivitet, avseende hjärnans förmåga till matematiskt-logiskt abstraktionstänkande. Men hur stor del av en genomsnittlig människas tid ägnas egentligen åt den typen av tänkande? Varför har det logiska tänkandet upphöjts till intellektuell norm?

Saken är ju den att det parallellt, utöver det logiska tänkandet, existerar ett flertal former av intelligens: Social intelligens, förmåga till kollektiv interaktion, humor, språklig/berättande intelligens, förmåga att tolka andra människors känslor, musikalitet, fantasi, konstnärlig kreativitet, "händighet", allmänbildning, förmåga att tolka naturen, förmåga att minnas etcetera. Egentligen skulle man kunna räkna upp dussintalet till, men poängen är ganska klar; logiskt tänkande är ingalunda den enda formen av intelligens.

I mina ögon är det inte heller den mest relevanta, trots att det är den norm all intellektuell verksamhet måste förhålla sig till.

Jag skulle istället vilja lansera en ny term (om den nu inte redan existerar); partikulär eller kontextuell intelligens. All intelligens måste nämligen förstås i relation till sin omgivning; att lyfta upp intelligensen till en universell nivå är att förneka den dess rätta sammanhang. Således placeras intelligensen (IQ) i ett vakuum, förlorar kontakten med verkligheten, och blir därmed meningslöst som begrepp.

En brilliant fysiker som inte kan urskilja ironi kan knappast sägas vara smartare än en genuint skön jävel som inte kan lösa rubriks kub. Intelligens kan inte och bör inte jämföras eller rangordnas på det viset.


IQ som mått på intelligens är förresten intressant ur en annan aspekt, nämligen som ett klockrent exempel på modernitetens besatthet av att kvantifiera allt och alla. IQ ger - liksom betyg, tentor, högskoleprov och alla andra sätt att mäta en hjärnas "kvalitet" - ett bekvämt kvantifierbart mått på människors tänkande, och möjliggör därigenom inrangeringen av människor i en förment naturgiven hierarki. Således ges en falsk vetenskaplig grund åt en stratifierad samhällsordning. Klassamhället, liksom andra "naturliga" hierarkier, kan tryggt bevaras.


Problemet med denna strävan att kvantifiera är att kvantifieringen av det genuint ej kvantifierbara inte bara skjuter högt över målet; det fungerar även normerande, då det målar upp en falsk men genomgripande bild av verkligheten.

Syftet med statistisk kvantifiering är att ge en grund för jämförelser, jämförelser som i sin tur används för att rangordna, stratifiera och hierarkisera. Men är allt lämpligt, eller ens möjligt, att rangordna? Överfört till den sociala sfären är rangordningar och hierarkier inte endast etiskt tvivelaktiga; de är också potentiellt farliga.


Denna kvantifieringsnorm passar för övrigt det borgerliga samhället som handen i handsken. Alla marknadstransaktioner sker nämligen i kvantifierbara (monetära) termer. Att uttrycka människor och mänskliga relationer i kvantifierbara termer blir således ett sätt att marknadsanpassa det sociala rummet. Men en människa kan inte uttryckas med siffror. Att göra så - att uttrycka en människas värde i monetära termer - är att pervertera det genuint mänskliga; att likställa människan med en marknadsvara.


PS. Ett pikant exempel på kvantifieringens klavertramp är den vinsats som vi köpte på Maxi. I instruktionsboken stod det att smaken kunde förbättras med 100 % om man gjorde bla bla bla (jag minns inte exakt vad det var man skulle göra). Vilket skämt alltså, som att det skulle vara möjligt att uttrycka en komparativ smakupplevelse i exakta procentsatser!


1 kommentar: