NÄR GANJA KOM TILL BYN (del 2)

DEL TVÅ
Sålunda anträdde de den litet besvärliga – men ack! den var ändock behaglig, solen värmde deras deras respektive ryggtavlor; den gamles utmärglade och trötta; den unges relativt pigga och starka – promenaden upp till höjden där kapellet stod med all dess patos och blickade ut mot byn och dalgången och ingav Gudfruktighet till församlingen. Spörsmålet dem emellan var ringa under deras promenad, de kände som på sig att detta skulle bli en dag i synnerhet och inte i allmänhet som resten av de trehundrasextiofyra dagarna. Tror du han kommer förnimma den talliknande nästan bränd enbuske-doften såsom vi gjort? frågade Eewert den dystre. Ja, därom låt oss hoppas, svarade Job efter en viss tystnad, fördröjt varade deras olika repliker mellan varandra. Prästfrun, hon var inte den som låg i säng och drog sig om dagarna, stod i rabatten runt kapellet och rensade hin ondes ogräs. Vad menas med detta tidiga besök? frågade hon dem två. Vi söker prost'n Symeon, svarade Job lika dröjsamt såsom innan. Salig prost'n är där inne, sa hon och de två gick genom den blygsamma kapellporten (som snarare var en enkel dörr, ribbad med obehandlat gran). Prost Symeon, vi kommer med en ödmjuk undran och nödgar ett svar på denna, sa Job, Eewert lät sig hållas, trots att han var den ivrigaste av dem två att få svar. Vafalls, denna tidiga stund, klockan har ännu ej bestigit sju, prost Symeon var en man med starka övertygelser och hans fromhet var en sådan som sällan skådats i dessa trakter. Ja, det är en märkligt doft denna tidiga sommarmorgon, inte klar och ren från sjön och inte konturskarp doft från skogen och blommornas ljuvliga utsöndring tycks hava blivit besegrad. Jaså, sa prost Symeon, vad är det för doft i så fall? Talliknande nästan bränd enbuske, sa Eewert som inte längre kände sig modfälld. Inte då, sa prost Symeon, strunt! Låtom dig följa med oss ut i vart fall, sa nu Job. Märker ni icke att denna heliga man utsedd av Vårherre icke har tid och har plikter fullt? Vi ber er ödmjukast att få låna er tid, sa Eewert. Nåväl, jag kunna nog behöva en promenad. De två enkla männen blev nu följda av en kyrkans man när dem gick ner för backen från kapellet, genom allén som aldrig färdigställdes (inget grus blev utlagt, de ståtliga träden stod förfallna; vissa döda, i stället var det vildbuskar som utgjorde alléns mittfåra). De två var tysta och med blicken sänkt ned i backen gick dem på varsin sida av salig Symeon som la märke till deras förstulna sinnelag men även; han erinrade vad de hade sagt i kapellet, den här doften, den besynnerliga, vad var det som doftade tall, nästan bränd enbuske? Han kom till insikt ehuru var han ännu osäker om vad Vårherre menade med den från himmelen sända doften. Visst känner ni? frågade Job prästen Symeon. Jo, men vad hava jag icke vetskap om, haven I?