Fuck Putin

Andras flickvänner

Hur kommer det sig att det (nästan) alltid är lika trevligt att träffa sina kamraters flickvänner? Förutsättningarna verkar på förhand ganska dåliga; för det första har man inte något direkt val, det är kompisen som gör valet, inte du själv (och således finns ingenting som säger att du och flickvännen kommer att ha någonting speciellt gemensamt, förutom er relation till pojkvännen/kompisen). För det andra borde det, på det teoretiska planet åtminstone, lätt bli ansträngt, då mötet på något sätt måste fungera, jag kan tänka mig att det blir ganska jobbigt om ens flickvän/pojkvän inte alls kommer överens med ens andra vänner.
Dock, trots dessa på förhand ingalunda uppmuntrande villkor, har det ännu aldrig slagit fel! Hur det kommer sig är naturligtvis svårt att svara på, men jag tror det kan ha att göra med två faktorer: (1) att man på något sätt möts på jämlika villkor, då båda står där som osäkra främlingar, inkastade i en situation de inte valt. Och (2) att mötet per automatik blir fullständigt avsexualiserat, ingen av parterna har några pretentioner åt något håll (om någon ändå skulle råka ha det döljer den sannolikt detta faktum väl) och relationen slipper på så sätt de patetiska och desperata drag som annars lätt kan känneteckna människor som enbart är ute efter att ligga.

Det kanske är så, paradoxalt men ändock, att någonstans i skärningspunkten mellan det påtvingade och det avslappnade skapas en utmärkt jordmån för odlandet av relationer. Å ena sidan tvingas man så att säga ”försöka”, man tvingas vara social och trevligt, men å andra sidan känns ”tvånget” eller socialiserandet alltid naturligt och avslappnat, och inte alls som en påfrestning.

Eller så är det kanske helt enkelt så att mina vänner har haft gott omdöme i sina val av respektive!

Jag är förövrigt fullt medveten om att ett heteronormativt språkbruk dominerar hela detta inlägg, men det beror på att jag än så länge aldrig haft en närstående manlig vän som samtidigt har haft pojkvän.