Ibland blir jag alienerad i större sociala sammanhang. Jag känner mig liksom desillusionerad, kommer inte på något att säga och får för mig att jag är tråkig. Man kan tänka sig att det skulle kunna lösa sig om jag taggade upp mig själv och började prata. Men det är inte så lätt. Det är som ett sjukdomstillstånd som väller över mig. Jag kan inte ändra på det på egen hand, ibland blir det så och ibland inte. Och när jag väl är drabbad vet jag att det är kört, om jag inte räddas av yttre omständigheter, typ något fantastiskt som får mig att glömma mina problem.
Jag vet inte varför det är så, men jag har mycket lättare att ta för mig och känna mig trygg ju färre människor jag umgås med i taget.
Grabbar och Jargong tackar för i fredags!
14 år sedan
På sätt och vis känns det som att din känsla är helt naturlig. Är man i ett stort sällskap måste man mer eller mindre göra anspråk på sin uppmärksamhet. Följden av detta blir nog lätt en obekväm och krystad känsla. När man är färre räcker bara närvaron ganska långt, varandras uppmärksamhet (och bekräftelse?)får man ju hur som helst. Det låter säkert paradoxalt men jag tror att det kan vara så att man, i vänners lag behöver prata mindre om det inte är alltför många närvarande. Och att behöva prata är ju inte någpt positivt. Trots detta pratas det förmodligen ofta mer i det mindre sällskapet just för att man kan vara sig själv. Man behöver inte söka eller för all del heller ge uppmärksamhet på samma sätt. Jag anser att mindre sociala sammanhang generellt sett är att föredra.
SvaraRaderaMen det som gör att du hamnar i den onda cirkel du beskriver kanske är att du får för dig att du är tråkig? När du har den utgångspunkten börjar du grubbla och så trillar man in i nedgångsspiralen. Det är inte dig det är fel på. Om något är det snarare situationen(som alla tillsammans visserligen skapar, det kanske skulle gå att umgås som om man är få fast man är många). Alla borde rimligen komma bättre till sin rätt i det mindre sällskapet med tanke på att det är tryggare. Åtminstone om man är med sina vänner.
Slutligen är jag medveten om att mina spekulationer är rent vulgärt substanslösa. Der är mer ett kärt tidsfördriv, liksom hela bloggen. Ett lustprojekt. Framförallt att ta del av som läsare.
Det är inte bara att jag känner mig tråkig och inte har något att säga, det är även en känsla av att inte kunna kommunicera med någon. Det är en känsla av alienation som jag drabbas av. Jag är alltid rädd för att drabbas av detta, jag försöker alltid hindra den från att komma fram. Det bästa är nog att släppa kontrollen och se vad som händer. Annars tänker man på det för mycket. Men det är svårt att sluta tänka på sin problem, för då tänker man ju bara på att man ska sluta tänka på det.
SvaraRaderaJag håller med dig om att de flesta kan känna så här, även om min situation kanske är lite extrem.
Du har även rätt i att det kan vara skönt att vistas i mindre grupper, eftersom man inte behöver hävda sig hela tiden. Samtidigt är det ju väldigt synd om man inte trivs bättre i större grupper.
Jag vill avslutningsvis säga att jag har förhoppningar på framtiden och att jag troligtvis kommer att finslipa mina sociala förmågor. Och, DonAlbatello, det är alltid roligt med engagerade kommentarer, spelar ingen roll att du inte är utbildad psykolog, dialoger är alltid utvecklande!