Fuck Putin

Att iaktta sig själv

Jag har under de senaste dagarna, vilka jag spenderat bland främmande människor på universitetet, upptäckt ett drag hos mig själv, som jag aldrig tidigare riktigt reflekterat över. Det är att vackra människor, och i synnerhet vackra kvinnor, skrämmer mig, och har gjort det ända sedan jag började få grepp om mig själv såsom sexuell varelse (i brist på bättre beteckning).
Jag har också kommit fram till vad detta beror på, nämligen en känsla av underlägsenhet; jag känner mig mindervärdig när jag ser ”dem” (nu låter det som om jag pratar om ett främmande släkte, men ni förstår förhoppningsvis vad jag menar), och jag förutsätter att de känner samma sak gentemot mig, dvs. ser ner på mig. På så sätt bekräftar jag en destruktiv tanke genom fullständigt ogrundade fördomar. Underlägsenhetskänslan kommer framförallt när jag är ensam men samtidigt omgiven av folk, t.ex. som nu när jag läser en enskild universitetskurs tillsammans med studenter från ett helt universitetsprogram, alla medstudenter känner alltså varandra sen tidigare, medan jag inte känner någon. Underlägsenhetskänslan är alltså ofta lika mycket en produkt av en tillfällig, men ändå väldigt påfrestande ensamhet (man känner sig aldrig så ensam som när man är ensam bland folk som känner varandra, pratar, skrattar och umgås), som av de omgivande människornas utseende. En liknande känsla uppstår för övrigt när jag konfronteras med överdrivet självsäkra främlingar; självgodhet och den per automatik följande drygheten är nog det mest provocerande jag vet. Men det är en annan historia.

Nåväl, som försvarsmekanism mot underlägsenhetskänslan sitter jag i min ensamhet och odlar ett förakt mot dessa främmande människor, som jag alltså inte vet någonting mer om än att de ser bra ut och har någon att prata med. Jag sitter och tänker på hur tomma och ytliga liv de måste leva, hur obildade de är och vilka oerhört meningslösa intressen de måste ha. Jag borde naturligtvis försöka klättra upp ur min egen isolerade och (av mig själv) nedvärderade håla, men istället använder jag den som utgångspunkt för att i mitt inre stå och spotta på omgivningen. Jag försöker alltså höja mig själv och mitt självförtroende genom att nedvärdera andra. En synnerligen värdelös strategi! Dock visar jag aldrig mitt förakt öppet, jag vet ju innerst inne att det är ogrundat, men det finns där inom mig.

Nu blev detta kanske lite förvirrat, men för att sammanfatta: i situationer när jag känner mig ensam och utsatt, drabbas jag lätt av mindervärdeskomplex gentemot folk som jag uppfattar som vackra (och ”lyckade”), och använder då föraktet för att försvara mig själv.
Jag märkte även att jag kom ifrån den inledande könsaspekten, men den kvarstår; jag har i vissa situationer lättare att (genom någon form av underlägsenhetskänsla) provoceras av kvinnor än av män. Huruvida detta bottnar i ett patriarkalt arv eller i min egen sexuella osäkerhet låter jag vara osagt, det har jag helt enkelt inget svar på.

Oj vilken tragisk figur jag framstod som nu!

Mina inlägg blir förresten alltid längre än jag tänkt mig, det suger för jag har egentligen viktigare saker för mig.