Fuck Putin

Om sexualitet och den postmoderna moralen

Jag kom idag, av någon anledning, att tänka på den moderna (västerländska) sexualmoralens karaktär, och dess koppling till det postmoderna arvet. Under hundratals år ansågs all sexualitet som inte var en direkt produkt av gifta heterosexuellt par som någonting djupt syndigt; onani och utomäktenskaplig sex gjorde att man troligtvis tvingades brinna i helvetet för all framtid. Tack gode Gud (lite ironiskt uttryckt då det var just fruktan för Gud som upprätthöll denna sexualmoral) att denna tidsanda är nu död och begraven. Dock måste man fråga sig vad som har kommit i dess ställe, och här kommer det postmoderna arvet in i bilden.
Postmodernitetens kanske mest djupgående effekt på dagens västerländska samhälle är relativiseringen av värdesfären (i vid bemärkelse); alla absoluta och universella värden förnekas eller relativiseras. Av detta följer, om man drar logiken till sin spets (vilket många gör), att det aldrig kan finnas något rätt och fel, inte ens på det personliga planet. Moraliserande är således, åtminstone i teorin, bannlyst från denna postmoderna kultur. Och det är här det skär sig hos mig. Jag accepterar gladeligen att moral och värderingar i grunden ofta är uttryck för maktrelationer, att det finns speciella intressen bakom den allenarådande samhällsmoralen, och att denna alltid är stadd i förändring (således är inte moralen absolut, utan relativ i förhållande till tid och makt). Emellertid förstår jag inte hur detta skulle innebära att all moral per definition är felaktig eller ogiltig, och att det aldrig kan finnas något som är rätt respektive fel. Bara för att mina värderingar till stor del är en produkt av min omgivning, och de maktrelationer och intressen som dominerar denna, betyder det inte att de är irrelevanta. För att ta ett exempel: enligt den postmodern (sexual)moralens logik kan man utan tvekan argumentera för pedofili (vilket vissa även gör),; i vissa kulturer ses nämligen pedofili som något fullt naturligt (se bara på antikens Grekland), och vad har jag (eller samhället/staten) för rätt att moralisera över andra kulturer, eller andra människors sexualitet? Här börjar postmodernismen snarast gränsa till nihilism, något jag definitivt tar avstånd ifrån.
Ett kanske mer relevant exempel än pedofili är BDSM, dvs. den ”subkultur” som sysslar mer sadomasochism, bondage, dominans, förnedring, underkastelse osv, och som har odlat starka kontakter med postmodern filosofi (och kanske genus- och queerteori i synnerhet). Det anses idag vara nästan otänkbart att kritisera denna kultur, och det på basis av moralens relativisering och upplösning i det (post)moderna samhället. Jag vill inte på något som helst sätt förbjuda denna typ av sexuella yttringar - absolut inte, hur människor på frivillig basis har sex har staten inget med att göra - men av det följer inte att det är förkastligt att kritisera det. Man kan tycka illa om samhällsfenomen utan att för den skull vilja förbjuda dem (i annat fall skulle jag vara tvungen att förbjuda halva Sverige). Och jag tycker nämligen att de värderingar som den typen av sexkultur ger uttryck för är mycket obehagliga; att finna njutning i att slå, förnedra och dominera andra människor går mot allt jag står för. Vilken människosyn ger man egentligen uttryck för när man ser andra människor som förnedringsobjekt och följaktligen inte som jämlika individer?
En som jag ser det mer rimlig inställning till moralen idag är att man ska bejaka det postmodernas analys av samhället och dess värderingar, men inte dess närmast fundamentalistiska praktik. Man hör ofta att ”vad som är verkligt för dig inte nödvändigtvis är verkligt för mig”, men det är snarast ett fegt sätt att fly diskussion och ansvar för sina handlingar (accepterar man den devisen upphör ju per automatik all relevant diskussion, då man omöjligen kan diskutera andras verklighet).
Moralism har fått en klart negativ klang i dagens västerländska samhälle. Det tycker jag faktiskt är synd, moral och värderingar är viktiga för att skapa ett mänskligt samhälle – alternativet är passivitet och en urvattnad individualiserad politik.