Holmsund

Jag har alltid känt att jag romantiserar människor och saker alldeles för mycket. Jag har många gånger tänkt att jag hellre är olyckligt kär i någon än att utsättas för den likgiltighet jag anser kännetecknar ett liv utan varken lycklig kärlek eller olycklig sådan. Detta har gjort att det mesta jag fattar tycke för handlar om kärlek i alla dess former, musik, film, kultur i allmänhet. I sin tur kan det göra att jag känner mig väldigt enspårig bland dom jag uttrycker detta mest för. Hur mycket jag än vantrivs med att känna alldeles för mycket för någon som inte har såna känslor för mig, så vantrivs jag ännu mer utav att leva i den mediokra och slätstrukna vardag som jag annars måste vistas i.

Det är nog väldigt självdestruktivt, och jag önskar rätt ofta att det vore annorlunda. Nu ska jag i alla fall vältra mig i Götgatan och tänka på det fina i det jobbigaste. Godnatt.