Karl-Bertil och revolutionen
Det råder ett populärt missförstånd kring Karl-Bertil Jonsson och i synnerhet hans politiska praktik och sympatier. Detta missförstånd förenar märkligt nog folk från både höger och vänster. Vänstern tar honom till sig som någon form av revolutionär, och högern avfärdar honom som banal kommunistpropaganda. Båda sidor visar härmed uppenbara brister gällande politisk analys. Karl-Bertil Jonsson är definitivt inte kommunist, revolutionär eller ens socialdemokrat, åtminstone inte av vad som framgår i ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” (och det är ju trots allt den enda relevanta källan i sammanhanget). Hade han varit socialist hade han inte gått runt och delat ut Sartreböcker på franska till fattiga diversearbetare på sjabbiga ölhak, eller gett dylika meningslösa gåvor till utblottade fattigpensionärer. En socialistisk Karl-Bertil skulle ha organiserat diversearbetarna i en radikal kämpande fackförening, han skulle ha krävt ordentliga folkpensioner för de barskrapade, han skulle ha ställt sig på barrikaderna och protesterat mot klassamhället, fattigdomen och det ekonomisk-politiska system som gör allt detta möjligt. En socialistisk Karl-Bertil skulle kräva ett jämlikt samhälle, där folk inte längre behöver de övre klassernas godtyckliga (och inte sällan förnedrande) välgörenhet.
Nej ni, Karl-Bertil är snarare urtypen för den klassiska liberala filantropen; han saknar helt förståelse för varför vissa tvingas växa upp i slummen medan han själv levt hela sitt liv i en patriciervilla, han är inte beredd att se sin egen (och sin fars) roll i det elände han möter på gatorna, och framförallt så är han oförmögen att förstå vad som krävs för att få ett slut på skiten. Sverige blev inte världens mest jämlika land genom överklassens välvilja och välgörenhet, utan genom politisk kamp av världens (historiskt sett) kanske starkaste folkrörelse, den svenska arbetarrörelsen.
Därmed inte sagt att jag ogillar Karl-Bertil Jonsson, varken som person eller produktion. Jag tycker i själva verket att det är bland det bästa och mest geniala som någonsin producerats för svensk TV. Men rätt ska vara rätt.
PS. Överskriften är givetvis en anspelning på Vladimir Lenins klassiska bok ”Staten och revolutionen”. Om någon nu undrar. DS
Det råder ett populärt missförstånd kring Karl-Bertil Jonsson och i synnerhet hans politiska praktik och sympatier. Detta missförstånd förenar märkligt nog folk från både höger och vänster. Vänstern tar honom till sig som någon form av revolutionär, och högern avfärdar honom som banal kommunistpropaganda. Båda sidor visar härmed uppenbara brister gällande politisk analys. Karl-Bertil Jonsson är definitivt inte kommunist, revolutionär eller ens socialdemokrat, åtminstone inte av vad som framgår i ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” (och det är ju trots allt den enda relevanta källan i sammanhanget). Hade han varit socialist hade han inte gått runt och delat ut Sartreböcker på franska till fattiga diversearbetare på sjabbiga ölhak, eller gett dylika meningslösa gåvor till utblottade fattigpensionärer. En socialistisk Karl-Bertil skulle ha organiserat diversearbetarna i en radikal kämpande fackförening, han skulle ha krävt ordentliga folkpensioner för de barskrapade, han skulle ha ställt sig på barrikaderna och protesterat mot klassamhället, fattigdomen och det ekonomisk-politiska system som gör allt detta möjligt. En socialistisk Karl-Bertil skulle kräva ett jämlikt samhälle, där folk inte längre behöver de övre klassernas godtyckliga (och inte sällan förnedrande) välgörenhet.
Nej ni, Karl-Bertil är snarare urtypen för den klassiska liberala filantropen; han saknar helt förståelse för varför vissa tvingas växa upp i slummen medan han själv levt hela sitt liv i en patriciervilla, han är inte beredd att se sin egen (och sin fars) roll i det elände han möter på gatorna, och framförallt så är han oförmögen att förstå vad som krävs för att få ett slut på skiten. Sverige blev inte världens mest jämlika land genom överklassens välvilja och välgörenhet, utan genom politisk kamp av världens (historiskt sett) kanske starkaste folkrörelse, den svenska arbetarrörelsen.
Därmed inte sagt att jag ogillar Karl-Bertil Jonsson, varken som person eller produktion. Jag tycker i själva verket att det är bland det bästa och mest geniala som någonsin producerats för svensk TV. Men rätt ska vara rätt.
PS. Överskriften är givetvis en anspelning på Vladimir Lenins klassiska bok ”Staten och revolutionen”. Om någon nu undrar. DS
Kunde inte ha sagt det bättre själv!
SvaraRadera